Ohyes vad jag har tagit tag i mitt liv nu. Bokat bussbiljett till imorgon, städat upp (lite i alla fall), sagt till mamma att köpa nässprej, lämnat nästanförsenade saker till bibblan, lånat några Sonic och Atonement till bussresan. Nu ska jag bara packa också.. Men det orkar jag inte precis just nu. Just nu tänkte jag faktiskt sitta i den sällsynta solen och läsa lite grand. Packningen springer ju inte iväg.

(här tänkte jag visa en bild på hur pepp jag är på att åka till estocolmo men sen kom jag på att jag är förkyld och ser skabbig ut idag så jag struntade i det. Sorry. Ni får en bra låt istället.)

Mark Ronson & The Business Intl – Bang Bang Bang

Åh alltså jag känner mig så.. cute without the e.

Hahahahaha okej nu är jag så nöjd med mitt intellekt så jag är på lite bättre humör ändå. Jag är ju rätt rolig.

Men i alla fall. Sitter fortfarande hemma och gnäller över.. mitt liv typ. Men jag ska ta tag i allt och sluta vara deppig, tänkte jag. Ta mig samman. Ta av mig pyjamasshortsen, ta på mig jeansshortsen, gå ut en runda i kvällsolen (för nu är det väl inte sådär varmt så man smälter?)

PUSS!

(här tänkte jag skriva ett inlägg om vad jag har gjort idag.. Sen kom jag på att jag inte hade gjort något. Men jag skriver ändå... Det var allt.)

Idag har det varit torsdag hela dagen lång. Saker jag har uträttat?
- drömt om att ha en massa fruktansvärt fina kläder och sedan blivit ledsen när jag insett att jag inte har råd
- dreglat över All Time Low
- spelat gitarr. Dock orkade jag bara spela två. Väldigt kul för mig. Inte så kul för familjen.
- gått till bibblan och lånat The Boat That Rocked och Johanna Lindbäcks nya. Jag kan ju inte bara göra ingenting hela sommaren.
- sett Pulp Fiction, mest eftersom jag känner att jag behöver bättra på min kulturella allmänbildning. Den var..helt okej.
- lyssnat på den fasligt trevliga Johnny Flynn. Så fint!

Nu ska jag läsa och sova. PUSS!

Alltså ja, jag är en tönt. Om ni undrade.



JAG AVLIDER. Alltså seriöst, jag är så jävla pepp. 20 dagar kvar.
Jag peppar upp mig ännu mer (som om det behövs) genom att dregla över Alex på youtube och så sitter jag och leker rockstjärna med gitarren.

Igårkväll så var mina föräldrars kompisar här och hälsade på. Efter en stund började de, som vanligt, bli överentusiastiska med Spotify, spela låtar från deras ungdom och berätta historier om när de bodde granne med My Bloody Valentine, lagade mat åt Blur och satt i en loge med The Buzzcocks och drack öl.
Och det är ju alltid ganska underhållande att lyssna på. Speciellt när mamma sedan kommer på att jag sitter och lyssnar, och tillägger att "äsch, vi måste varit MINST tjugotvå!" när hennes kompis berättar om när de åkte på konserter/tågluffade/åkte på semester/whatever när de var unga.

Men i alla fall, vid ett tillfälle så påstod de att jag klädde mig åttiotaligt och att jag liknade Strawberry Switchblade.

Strawberry Switchblade – Jolene

Ska jag ta detta som en komplimang eller en förolämpning?
Prickigt är himla fint, i och för sig.

Jag läste en grej med coolaste Elsa Billgren (som för övrigt har typ världens finaste kläder mest hela tiden verkar det som) och fastnade för att hon sa att hennes bästa stylingtips är röda läppar. "Det passar till alla outfits och gör att folk lyssnar på vad du säger"

Min första tanke var att ja, vad rätt hon har. Jag råkar ju älska mitt röda läppstift väldigt mycket och har det nästan varje dag jag planerar att visa mig för folk. Så ja, det passar ju till alla outfits och är i allmänhet väldans fint med röda läppar.

Men att det skulle få folk att lyssna på vad man säger? Det vet jag inte. Jag pratar så himla mycket strunt verkligen hela tiden och är rätt van vid att ingen varken vill eller orkar lyssna på det jag säger.. Jag hade nog inte heller orkat lyssna på mig själv hela tiden.
Så jag är rätt van vid att stå och prata och prata utan att någon egentligen lyssnar.

Men sen kom jag på att.. herregud, det är nog ganska tur ändå, att folk inte lyssnar på allt trams jag häver ur mig. Jag menar, då skulle ju alla som jag någonsin träffar bli helt övertygade om att jag är helt dum i huvudet.

The Smiths – Bigmouth Strikes Again

Just den här fredagen känns Tingsek som en väldigt bra grej för att förhindra deppighet utan egentlig anledning.

Tingsek – Good Vs Bad
Tingsek – Easier
Tingsek – Proud To Be Part Of These Days

Lite Marabou och film med familjen på det, och så känns allt rätt okej ändå.

Imorse vaknade jag av att det regnade. Jag steg upp och nu är klockan kvart över tolv och det regnar fortfarande. Det är lördag och jag har verkligen inte någonting alls inplanerat.

Och det låter ju rätt drygt. Men lite regn och rastlöshet har aldrig dödat någon!

Jag tänkte fördriva dagen med gitarrspelande, NME-läsande och musiklyssnande. Och det är ju inte helt fel.

Ärligt talat måste jag faktiskt tillägga att när jag sitter vid mitt fönster och ser regnet så får jag mer sommarlovsfeeling än på länge.

Så jag sitter och tar det lugnt och lyssnar på Anna Ternheim – Summer Rain istället för att deppa. Fint!

Last summer was mad, remember the rain
I know people complained
I had something else in mind
Not the sound of rain against my window pane
All I could hear was you
Hammering in my head

Jag känner att uttrycket "Jag döööör" är ett som jag har använt lite för mycket. Det är ju inget bra uttryck egentligen. Så jag har från och med nu bestämt mig för att sluta med det.

Men om jag inte hade slutat med det, så hade jag nog sagt att jag dör nu. Men det tänker jag inte göra. Men i alla fall.
All Time Low kommer till Brewhouse i freaking Göteborg om en freaking månad!
Nu kanske jag är jävligt efter. Men jag upptäckte precis detta och jag känner att fy fan vad jag måste dit.

Biljetten kostar 250 (vilket är så jävla värt) och till Göteborg lär man ju ändå komma och hem. Annars får jag typ.. hora ut mig och sova på gatan eller nåt. För alltsåååå.. jag måste dit. Seriöst.
Eh, okej, när jag läser det där så ser jag ju själv att det låter lite väl despo.

Vad jag egentligen menar är att.. jag vill dit.

Jag ska bara ragga upp någon som kan hänga med mig. För alltså.. det här känns sinnessjukt värt måste jag säga.

Jag är så jävla där.

Ibland trycker jag på shuffle på Spotify och spelar en av mina listor.
Just idag var det städlistan eftersom, eh, jag skulle städa mitt rum.

Jag var tvungen att stanna upp efter några låtar och känna att "FAN vilken bra musiksmak jag har."

Favvostädlåtarna just nu?
Familjen – När Planeterna Stannat
Timo Räisänen – My Valentine
Jamaica – I Think I Like U 2 - Original version
NPSH – Sophisticated Side Ponytail
Yolanda Be Cool & DCUP – We No Speak Americano - Radio Edit
Paramore – Looking Up
The Sounds – Like a Lady
Vampire Weekend – Holiday
Mystery Jets – Serotonin
Kasabian – Underdog

Lyssna och tänk "FAN vilken bra musiksmak Miranda har."

Städlistan

Ikväll var det sådär varmt så att jag inte riktigt kunde andas.

Då tar jag ner täcket till lilla vrån i källaren där det finns en bäddfotölj som man kan fälla ut.

Och så sitter jag där och känner mig sval helt omringad av bokhyllor som går upp till taket med alla pappas gamla böcker och lyssnar på den här och gör ingenting speciellt och inser att det gör faktiskt ingenting för att jag har sommarlov och är ganska nöjd med mitt meningslösa liv.

När jag lyssnar på musik så är jag oftast lite otålig, och ganska dålig på att koncentrerat lyssna igenom ny musik, trots att jag lyssnar typ.. all vaken tid, ungefär.
Men när jag läste att Mystery Jets hade släppt en ny skiva kände jag att jag kanske skulle lyssna på den.

Och den är ju hur bra som helst!



Sen ser de himla tuffa ut också men det hör ju egentligen inte till saken.

Vad jag skulle säga var ju lyssna, lyssna, lyssna!

Mystery Jets – Serotonin

Åttiotalspoppigt och fint och åh, himla bra.

Är hemma från min andra dag på mitt sommarjobb och jag kan inte säga annat än att jag är fett glad över vad jag fick (trots lönen på 47 kr/h).

Det är ju jag och tre andra sköna, musikaliska lirare som ska.. ja, spela.

Efter lite tjat igår, så sattes vi i en replokal och typ, "jaha, vad ska vi spela?", så det var ju bara till att hitta låtar och köra igång. Tanken var väl att det skulle vara lämpligt för ålderdomshem och för att kunna spela på gatan, men.. Jag vet inte riktigt hur det blir med det, haha.
Jag är inte särskilt duktig på varken gitarr eller sång, men efter två dagar kan jag bara säga att.. Det gör liksom inte så himla mycket.

Det finns ju värre sommarjobb än att sitta och yla KOM IGEN LENAAA! och Hit me baby, one more time! Hela dagarna.

Nu är jag nästan färdigpackad. Tror jag. Eller så är jag inte det. Men jag åker snart, i alla fall.

Är så sinnessjukt peppad! Naglarna är målade, mp3n är påfylld (trots att jag får plats med ca 50 låtar), blommiga klänningen på och jag vill åka iväg nu, nu, nu.

Jag kanske uppdaterar från min farbrors dator när jag är i London.. Eller så gör jag inte det. Det lär jag märka. Jag och alla mina trogna läsare, hahaha. Naat.



Fina fina Hastings.

Medan jag glassar mig i England (eller mer troligt, söker skydd från regnet som envisar sig med att falla varje semester) tycker jag att alla borde pumpa fetaste sommarsemesterpepp-låten just nu.
Vampire Weekend – Holiday
A s n i c e!

Ha det nu förjävla härligt de första tre sommarlovsveckorna. För det ska jag ha.

PUSS!

Nu är håret tvättat och naglarna målade.
Lite anständig måste man ju se ut.
Det är ju inte bara fredag imorgon.. Det är ju studentutsläpp!
Visserligen är jag en liten etta, men någon kom på den brighta iden att vår klass skulle spela på studentlunchen. Och någonstans så tyckte jag att det låter som en superbra ide att jag ska spela bas på As Long As You Love Me och javisst kan jag spela gitarr på Be Mine!

Fast att jag inte alls kan det. Vet inte hur jag resonerade egentligen.
Så nu är det måttligt med prestationsångest blandat med den där känslan i magen som säger att "nu kommer jag att skämma ut mig!"

Men jag skulle ju börja tänka positivt! Förhoppningsvis är studenterna så glada att de inte märker om jag spelar fel.
Och sen har jag ju också turen att gå i en klass med fantastiskt duktiga människor. Så mina misstag kanske inte märks.

Men nu hade jag faktiskt tänkt lyssna lite grand på finaste Tingsek – Easier och sova.

Nu skulle jag rätt gärna vilja säga att jag ligger och blir härligt sommarbrun i solen.

Sanningen är dock den att jag ligger i solen och kommer mest antagligen vara lite kräfta imorgon. Fint.

Eh. När jag sitter här får jag bara psykbryt på en internetuppkoppling som fungerar mycket sporadiskt.
Plus att jag ser gitarren bredvid mig och får lite småpanik för att jag har sagt att jag ska spela till Be Mine till studentlunchen på fredag och eventu skolavslutningarna.. Vilket inte kommer gå bra.

Så jag gör som jag brukar, och förtränger allt. Kollar på Glee med lite rabarberpaj istället.

Och ingenting säger hejdå depp som NPSH – Sophisticated Side Ponytail. Helt fantastiskt!

PUSS

Sådär. Nu när det har gått tillräckligt långt efter att jag slutat skolan kanske jag är stark nog att berätta om varför idag var så stressande för mitt bräckliga psyke.

Det var ju redovisningsdagen för vår eos-pjäs.
Och jag är rätt säker på att det var karma som fuckade upp vår grupp. Eller det kanske mest var mitt fel. Jag har i alla fall varit rätt lugn och liksom "äh men det här blir ju hur bra som helst, shit vad grymt, vi har total kontroll över läget!".
Eh, så var det ju inte riktigt. Vi åstadkom ingenting som kunde liknas vid övning innan halv elva och då var det dags för oss att ha något som liknade genrep. Total panik när vi insåg att bildspelet inte fungerade, repliker glömdes bort och jag kunde inte ackorden alls på låtarna vi skulle spela.
Rätt jävla fail, med andra ord.

Det resulterade i att vi sprang runt som yra höns och försökte fixa nya bilder och hade total ångest och peppade ner oss själva totalt och var helt övertygade om att det skulle gå rätt långt åt helvete (vilket kanske inte är lysande för gruppmoralen).

Efter en sjukt stressad och panikslagen lunch gick vi tillbaka och det var dags för alla uppvisningar.

Under de tre första satt vi bara och skrattade åt hur hopplösa vi var eftersom de andra grupperna hade lättförståelig handling, bra låtar och total koll på vad de gjorde - allt vi inte hade, typ. Så vi satt och skrattade åt hur fullkomligt körda vi var, tills det var vår tur.

Och det förtjänar ju bara.. Åh jag hittar inga ord. Hela grejen blev rätt fail, värst var det när jag skulle spela - börjar ju förjävla lysande med att jag skruvar på gitarren utan att sladden är i varken gitarren eller förstärkaren. Rätt bortgjord. Sen spelar jag och det låter förjävligt - ostämt och fel ackord här och var och bara allmänt jätteusch. Jag kan i ärlighetens namn säga att jag antagligen aldrig har spelat sämre, vilket känns.. inte så awesome.

Men nu är det gjort i alla fall. Och det känns ju bra. Trots att det hela gick.. inte helt lysande.

Så nu kan jag ju dela med mig av två fina låtar som typ sammanfattar dagen:
Morrissey – Get Off The Stage
Satan Takes A Holiday – Get The Fuck Off My Stage

Nu har jag översatt en låt till engelskan, vilket var vår uppgift idag när vi var borta och övade till skolavslutningen (ja, redan).

Jag skulle säga förlåt om jag trodde att det skulle få dig att ändra dig, men jag vet att den här gången har jag sagt för mycket, varit för elak.
Jag försöker skratta åt det, täcka över det med lögner,
Jag försöker skratta åt det, görrer tårarna i mina ögon.
för att killar gråter inte, killar gråter inte...
Jag skulle bryta ihop vid dina fötter, be om förlåtelse, vädja med dig, men jag vet att det är för sent och nu finns det ingenting jag kan göra.

Den som vet vilken text det är jag har översatt till svenska borde få en kram av mig.

Den är fasligt fin i alla fall, på både språken.