Bara lite funderingar

Jag tänker ganska ofta att jag borde börja äta nyttigare och på riktigt börja motionera mera. Inte för att jag är missnöjd med mitt utseende eller för att jag tycker att jag är tjock, för det mesta orkar jag inte lägga ner negativ energi på att vara ledsen över några extra kilo, men för att jag skulle bli mer nöjd med mitt utseende. Det är inte så att jag går runt och tycker att jag är skitsnygg hela tiden (eller egentligen någon gång för den delen) men jag kan ändå för det mesta se mig själv i spegeln och liksom acceptera hur jag ser ut och tycka att det är helt okej ändå, att jag duger helt okej. Det som är jobbigt är inte en röst som säger "du är äcklig och tjock och ful" och jag är glad att den har i stort sett utplånats från min hjärna (förutom vissa svaga dagar), men det är en liten röst som säger till mig att "du hade kunnat vara bättre. Du hade kunnat vara så mycket snyggare om du började träna och slutade äta så mycket. Du hade blivit mycket, mycket snyggare och alla hade tyckt om dig mer och du hade fått killar efter dig om du bara var lite smalare, lite hälsosammare."

Den rösten är så jävla jobbig. För jag vill liksom inte bry mig om den, men något i mig vill ändå vara den personen. Den jättesmala och snygga personen som tydligen finns inom mig, men som inte riktigt syns ut, den jättesnygga som alla bara faller för eller vill vara. Klart att jag vill vara den personen! Det är den där längtan, den fåfänga längtan som jag önskar att jag inte hade, som gör mig osäker. Det är den längtan som gör att jag får dåligt samvete när jag äter onyttigt, när jag fikar så ofta som jag gör, när jag äter så mycket godis, när jag prioriterar den godaste maten. 

Sedan får jag dåligt samvete för att jag låter den fåfänga, tramsiga rösten ta över, jag skäms över att jag bryr mig så mycket. 

Och så går det runt. 

Jag önskar att jag kunde äta vad jag vill, njuta av varje chokladbit jag äter, sitta i lugn och ro och fika, ta en portion till när mamma lagar hennes goda lax. Jag önskar att jag kunde göra som jag ville och bara njuta av det, utan att få dåligt samvete. Jag önskar att jag inte brydde mig om hur jag såg ut eller vad andra människor har för åsikter om mig och mitt fett. 

Men å andra sidan, önskar jag att jag var den där personen. Hon som kan stå emot, hon som aldrig fikar och är nöjd och glad med ett äpple istället. Hon som väljer gurka och morötter före chips, hon som inte tycker om söta saker och föredrar ett knäckebröd till en rostad macka med ost och marmelad. Hon som är smal och snygg och aldrig låter frestelse ta över, hon som på riktigt är nöjd utan allt det onyttiga. 

Så sitter jag och tar lite choklad, jag tänker "bara en bit" och så känner jag smaken. Tänker att aldrig kommer jag bli den som är nöjd med en frukt. Tänker att jag aldrig kommer bli den smala och snygga Miranda som är sitt bästa jag. 

Jag vill bara säga till den där rösten att jag inte bryr mig, att den snygga och smala och perfekta Miranda inte existerar. Att jag är jag och jag älskar mat, godis, efterrätt och fika alldeles för mycket för att någonsin bli hon. Hon finns inte, det är bara jag. Acceptera det och håll käften. 

Det vill jag säga. Men det kan jag inte så länge jag låter den påverka mig och ge mig dåligt samvete, och det stör mig så jävla mycket. 

Håll käften, hjärna. Ät lite choklad och sluta fundera så himla mycket.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0