Igår var det alla hjärtans dag. Jag hade en ganska trevlig dag, måste jag säga, trots att jag är forever alone som det heter i internetsammanhang. Jag ordnade alla bilder på min snyggvägg, försökte hitta den ultimata valentines day-outfiten (ville ha helrosa men lyckades inte få det så himla snyggt) och städade mitt rum. Lagade tacopaj med mina fina vänner och tittade på film, helt okej ändå liksom!

Dock tänkte jag på förra årets alla hjärtans dag. Då var det inte så kul, men i efterhand kan jag tycka att det var ju ganska komiskt!
Jag hade åkt till London för att ha praktik på Rough Trade i två veckor. Måndagen den 14 januari var första dagen av två veckor, jag var så nervös att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag var på kontoret av skivbolaget och skakade hand med folk och var ganska intimidated med hela grejen, och när klockan närmade sig 6 och jag skulle gå hem frågade de om jag ville följa med på en konsert i Islington. Helt starstruck hängde jag med och det var himla fint alltihop. Klockan blev tio och jag skulle försöka hitta tillbaka till farfars lägenhet via tunnelbanan. Trött som få efter alla intryck från dagen och hungrig på grund av ingen mat på hela eftermiddagen/kvällen, satte jag mig till slut på tunnelbanan utan att vara helt säker på om jag var åt rätt håll.. Jag får ett gulligt sms av min dåvarande kille, blir påmind om att det är alla hjärtans dag, och börjar gråta. Inte diskret typ två tårar ner för kinden utan verkligen GRÅTA så att alla i vagnen tittar på mig. Var trött, hungrig och hormonellt instabil och satt och grät grät grät på tunnelbanan. Inte mitt stoltaste ögonblick to date, måste jag erkänna, men i efterhand så kan jag tycka att det är ganska komiskt.