Idag är det söndag. Jag har exakt två jobbveckor kvar på den här sommaren som knappt har känts som en sommar. Jag har exakt tre veckor kvar tills jag flyttar till Hastings. 

Det känns så himla sjukt så jag vet inte ens vad. Om tre veckor kommer jag att stiga av ett flygplan med två tunga resväskor, åka tåg till en stad jag bara besökt på semester några gånger, och börja bo där. Om tre veckor ska jag gå upp för trapporna och in i en lägenhet på Hastings High Street och börja kalla det för mitt hem. Om tre veckor ska jag packa upp i ett rum som jag ska dela med min syster, där ska vi börja vårt nya liv. 

De som umgås med mig vet att jag brukar påstå att jag ska börja mitt nya liv ungefär en gång i veckan. Det kan handla om att sluta se på tv, börja träna, börja äta nyttigt eller bli bättre på något. Det handlar om olika saker men alltid att jag ska börja mitt nya liv. Oftast ett bättre liv, ett bättre jag. 

Men nu är det liksom dags att börja ett nytt liv, på riktigt. Jag ska flytta till en stad där de enda jag känner är min pappa och min syster. Jag ska börja från noll. Det är helt och hållet upp till mig att försöka skaffa jobb, vänner.. ett helt liv, helt enkelt. Det hänger bara på mig. Om jag misslyckas är det jag som får åka hem och skämmas, inse att det var en dum idé, att jag inte lyckades klara mig själv och börja ett nytt, lyckat liv. Det skrämmer mig så himla mycket, och ofta när jag tänker såhär så stannar jag upp och undrar varför varför varför jag har bestämt mig för att åka, för att flytta tusen tusen mil härifrån. 

Men jag inser sedan att det finns något som skrämmer mig ännu mer. Att bli kvar. Det skrämmer mig så mycket mer att bli kvar här, med ett jobb som jag inte egentligen tycker om, och lever genom mina vänner som går vidare till större saker, som startar sina nya liv, och har bara kul när de kommer tillbaka och hälsar på. Det skrämmer mig att bli den som blir kvar. Att inte våga ta steget och ge sig själv en chans. 

Jag vet att jag vill, jag har drömt om att flytta till England sedan jag var liten. Nu är det snart verklighet och jag hoppas, hoppas, hoppas att det blir bra. Och det är väl allt man kan göra.