Men jag har kommit på något som tar mig ner på jorden igen, som tur är. Annars kanske jag hade fått för mig att typ, dela med mig av min sångröst och det hade ju inte slutat bra.. Jag spelar in mig själv och tvingar mig själv att lyssna på det! Vilken reality-check, liksom. Då är jag liksom, nere på marken igen. Rätt bra det där, hade ju blivit jobbigt om jag hade skaffat mig värsta storhetsvansinnet.. 

Så nu kan jag sitta här i pyjamasen jag haft på mig sen halv sex (älskar pyjamas okej?) och fortsätta skriksjunga utan att det leder till något tragiskt.