Kanske dags att sluta drömma nu. Sluta tänka, börja göra.

Börja säga de där sakerna som faktiskt räknas istället för att bara tänka dem, skriva dem på trötta dagboksidor. Sidorna där de bara är tomma ord, löften som aldrig var ämnade att hållas, tankar som jag inte vågar göra till verklighet.

Men kanske är det dags att släppa det. Släppa kontrollbehovet, oron, säkerheten.

Inse att de där tankarna betyder ingenting om de inte hamnar hos rätt person. Texter, tankar och ord som aldrig kommer fram kan vara fina på sitt sätt. Men kanske är det dags att inse att det där som känns så omöjligt kanske inte är det, ändå.

Jag ville ju inte vara hon som inte vågar när det väl gäller. Hon som påstår att ingenting skrämmer henne men som i hemlighet gömmer sig från att göra det som hon egentligen vill.

För jag vill ju. Egentligen. De där tankarna var aldrig ämnade att hamna osagda i en bok som ingen får läsa.

De där tankarna skulle ju hamna hos dig. Det var ju där ifrån de började existera från första början. Vem skulle börja tänka ord som hon inte vågar säga om det inte fanns någon att inte våga säga dem till?

Kanske är det bara dags att inse att det där med att vara blyg, det är rätt överskattat.

Lättare sagt än gjort.