Eller, fan. Det kan jag inte alls.


Var fan har allt mitt hopp tagit vägen?

Jag känner mig bara opepp och less på allt i livet just nu. Vet inte varför, men jag har liksom.. tappat sugen lite.
Jag fattar allt och ingenting, liksom. Mest ingenting. Nästan bara ingenting.
Det känns bara som att allt i livet som är bra, är saker som inte tillhör mig, saker som jag inte borde eller förtjänar att ta del av. Att jag förtjänar att må såhär hela tiden, att det är mig det är fel på.
Jag behöver någon som orkar med mig. Jag orkar inte ens med mig själv just nu.
Inte bara folk som orkar med mig när skratten är äkta och allt är kul, någon som orkar med mig när jag inte orkar skratta också. När leendet inte riktigt räcker upp i ögonen.

Jag är så himla lost. Jag mår bara dåligt av att se att alla andra mår så jävla bra hela tiden. Jag säger inte att jag är helt knäckt och ledsen hela tiden, jag är glad, för det mesta. När jag ler är det oftast äkta.
Men jag är inte jublande lycklig. Och jag fattar väl att livet inte är underbart varje dag, men.. jag vet inte. Jag vet inte vad jag tänker, vart jag vill komma med detta.
Jag vill vara en sån som orkar med mig själv, för att andra också ska orka med mig. För om inte ens jag orkar, vad är oddsen att någon annan ska det?
Jag vill vara en sån som folk går till, en sån som folk vill vara med, en sån som får följa med, en sån som får göra saker.
Jag vill vara en sån som inte är så jävla rädd för att fråga. Jag vill inte sitta med den stora klumpen av tvekan i magen när jag ska säga något, jag vill inte sitta och anta att ingen egentligen vill ha mig med när jag är någonstans med andra.
Jag vill bara få vara lite säker på mig själv.

Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig, tro inte det. Saker brukar bara se klarare ut efter att jag har skrivit, för att rensa tankarna. Jag vet inte hur bra det fungerade den här gången.

Ignore this.