Jag fick värsta insikten när jag satt i musiksalen tillsammans med klassen imorse.

För två terminer sedan, en dag i mitten av augusti, satt jag i samma rum, bredvid precis samma människor.
Då satt jag och hade ingen aning om hur skolan skulle bli. Lektioner, lärare, raster, klassen. Kände en person av de trettiotvå som satt där. Var lite peppad, mest nervös. Rädd för Johan som satt bredvid för han såg läskig ut.

Nu har det gått nästan ett år. Jag satt där, med samma människor. Nu känner jag alla. Nu vet jag att jag nog har världens bästa klass. Jag är inte alls tyst och lite osäker. Inte alls rädd för mysigaste Jompa längre ju! bara tycker om hela jätteduktiga klassen så himla mycket.
Jag satt bara där och kände att nä, vi tar inte studenten än. Men fy fan vad vi är bra, ändå.
Jag är så jävla peppad på en fin sommar och två år till med ESMK09.

Och det känns ju bara rätt awesome, kom jag fram till när jag satt och tänkte sådär.