Det är fredag kväll. Jag sitter på mitt rum och deppar.

Det känns som om jag gick i åttan igen och gick runt och hade ångest varannan dag. Jag vet att mitt liv är bra och att jag inte borde klaga och att jag faktiskt mår bra för det mesta och att det är ganska puckat att skriva sina innersta känslor någonstans där hela världen kan läsa. Men what the fuck.

Jag vet inte. Jag mådde bra, jag var i skolan, jag kom hem, det är fredag, jag var glad. Sedan sitter jag helt själv i soffan och kollar på tv. Annars tycker jag att det är mysigt, härligt att bara vara. Trodde att det skulle vara det idag också. Och plötsligt. Utan anledning, kommer känslan krypande. Att jag är ensam. Jag känner mig bara.. ingenting. Ensam. Jag orkar inte med. Jag vill inte se mer tv. Jag vill inte äta chips. Jag vill inte göra någonting. Jag vill ligga på sängen med tända ljus, lyssna på deppig musik.

Jag vet inte. Orken bara tar slut ibland.

Jag vet att jag borde vara glad över att den här känslan kommer mycket sällan nuförtiden istället för nästan jämt. Jag vet att allt kommer kännas okej när jag vaknar imorgon. Jag vet att ingenting är fel egentligen.

Men jag måste få vältra i min självömkan ibland också.


(Jonathan Johansson - Aldrig ensam)

Förlåt för världens deppigaste emo-inlägg. Jag måste skriva av mig.