Mina två veckor i England var underbara. Plötsligt kände jag behovet av att dela mina upplevelser med omvärlden.

Det finns ingen helfigurspegel i lägenheten och när man är pepp på att gå ut kan man få sin lillasyster till att ta kort för att se hur man ser ut. Dom bilderna kunde se ut ungefär såhär:


En dag var vi i parken för att se en utomhusteater.

Summer in the city is a very special time, sa Dizzee Rascal en gång. När man är i regents park kan man ju inte annat än att hålla med.

Utomhusteatern var Shakespeare så jag förstod inte så våldsamt mycket av handlingen. Men jag satt där och beundrade klänningar, scenen och kände mig allmänt kulturell (de som såg mig visste ju inte att jag inte hade en aning om vad som pågick större delen av tiden).

Vi var i parken en annan dag också.

Det var två killar som satt och sjöng och spelade gitarr på vattenfontänen... Bara något sånt, liksom. Det är fint.

Jag ska envisas med att ha vippiga kjolar utan leggings när det blåser - Jag misstänker att halva englands befolkning har sett mina randiga boxer by now. På den här bliden satt kjolen mirakulöst nog som den ska och det är ju värt att visa upp!


Vi var i Covent Garden och jag tycker att det, plus glass, plus solig fredag, plus blommig klänning är en fantastisk kombination.


Bevis, mina vänner. Det har hänt. Det var fint väder när vi var vid kusten i England. Det brukar alltid vara 14 plusgrader, regn och massa blåsigt. Men den veckan var det fint. Jag fick panikköpa en bikini och jag badade till och med i Engelska Kanalen. Första gången någonsin.
Skriv upp det här, vänner. Viktigt.
(Jag är inte så skeptisk som jag ser ut på bilden, bara tillfällighet)


Som sagt. Bevis.


Såhär ser Hastings ut halvvägs uppför the East Hill. Sånt är fint tycker jag.


Vi skulle försöka ta lite arty bilder när jag såg ut på utsikten...

...sedan struntade vi i det och jag ville vara med på turistiga peacetecken kort med gamla byggnader i bakgrunden.


Inget trams med "kör sakta lekande barn"-skyltar här inte.


Vårt hus låg halvvägs upp på ett berg (typ) och man fick gå upp för mångamånga trappor innan man kom upp. Det är fler än vad som fick plats med på kortet.


...ville man inte ta trapporna kunde man gå upp för den här backen (den är ännu brantare än den ser ut. Jag dog nästan varje dag).


Men när man väl kom fram så gjorde inte det så mycket för vi hade en rosa dörr och en liten trädgård!


...det gjorde ännu mindre när man hade gått de hundra trapporna till tredje våningen och kom till vårat sjukt söta rum. Åh.


Den här figuren var life size och satt i ett fönster nerför våran gata. Jag blev sjukt rädd varje gång jag såg den. Jag hoppade så högt att den kvinna på andra sidan gatan undrade vad som var med mig.


En dag skulle vi gå upp för the West hill. Det var jättejättelångt och jättejättebrant, tyckte jag. Men jag hade Muse i lurarna så det gick bra i alla fall.


I The Old Town var det folk som spelade schack size large. Sånt tyckte jag var coolt.


Jag gick ner för Albion Lane några dagar (där passerade jag secondhandbokaffären Albion Books och puben Royal Albion), då kände jag mig very häftig och very indie. Ni som inte förstår, kolla.


Vi bodde på en gata som hette Old Humphrey Avenue. Bara nåt sånt, liksom. (Och jag lovar, det är inte bara för att Jenny & Dan heter det i Gossip Girl. Eller, inte bara i alla fall. Hrm.)

---

Så då vet ni ungefär hur jag hade det två veckor i juli när jag befann mig i Inglaterra, som det heter om man talar spanska. Det var en mycket trevlig tid & att säga att jag längtar tillbaka är en grym understatement.

Men att befinna sig på Presentverkstan i gee-ve-deeregn är väl inte fel heller. Får jag intala mig.

PUSS!