Jag längtar tillbaka. Till skoåret då jag gick i sexan. Den tiden var, än så länge, den bästa i mitt liv. Inte att jag vantrivs med mitt liv nu, men då var allting bara så bra. Det var en tid innan man visste vad persentationsångest var. Förresten, det var en tid då vi inte hade mycket ångest överhuvudtaget. Då vi inte brydde oss om att platta håret då jag inte brydde mig om vad folk tyckte. Vi var äldst på skolan, vi var ett sånt tajt gäng. Vi stod och kastade bäs på varandra på rasterna, vi stod och hoppade hopprep, mest bara för att skämma ut oss. Vi lekte FBI i korridorerna på väg till matsalen. 

Ingenting var jobbigt då. Eller, det kanske det var, men jag kommer bara ihåg allt det positiva. Och det var mycket. Vi hade blivit av med vår hat-lärare, jag hade lärt känna alla i klassen bättre, vi hade alltid så roligt på lektionerna.
    Och klassresan. Where do I start. Då var vi verkligen en klass. I min nuvarande är vi en grupp random människor som ska lära sig saker i samma klassrum. Då, då var vi en klass. Alla sprang in på varandras rum, vi spelade kort med varandra, (det mest memorable spelet är ju lätt sugges version, man skulle göra något med korten och när man fick par skulle man slå på kortleken och skrika ANUS!! Vilket vi självklart skulle göra precis när läraren kom in genom dörren. )
   Till och med lärarna hade kul, nu när jag tänker efter. Alla hade verkligen så sjukt roligt.

---

Varför kan det inte vara så nu? Varför ska man ha missat en massa, I'm talking stora händelser, om man går hem på en håltimma istället för att sitta i skolan.

I miss sexan. I really do.