Jag funderade på en sak igår när jag skulle diskutera musik med mina vänner (jag kom inte så långt).
Jag skulle förklara att man inte kan kalla The Libertines ett pojkband. Ever. Men som sagt så kom jag på en sak innan jag hann det. Jämfört med mina vänner så är jag extremt indie. Jag pratar alltid om band som ingen har hört talas om, Jonas brothers är ungefär så mycket rock de klarar av. De får öroninflammation av Lasse W och Håkan.

Men i andras öron måste jag vara extremt mainstream. Jag har inte hundra hyllor fyllda med skivor, jag brukar oftast gilla de mest kända låtarna, jag blir trött på de flesta låtar som inte har en refräng. Jag blev arg på NME för att jag inte kände igen alls många låtar på deras årsbästalista. På rätt humör så är calabria inte dålig. Jag har inte en iPod med över tiotusen låtar. Jag har inte ens en iPod, faktiskt. Jag har aldrig varit på en festival. De enda riktiga spelningarna (då räknar jag inte mora träsk och electric banana band) jag har varit på är Lars Winnerbäck (plus alla förband) i somras och Bloc Party som skulle promota deras nya skiva i en skivaffär i London. Jag var opepp och tyckte att de var dåliga.

...Så vad kan jag säga? Jag är så indie att ingen vet vad jag snackar om bland mina kompisar, men för alla andra så är jag en wannabe mespopare.

Aldrig kan det bli rätt.