Som sagt struntade jag i att det är valborg ikväll.
Okej, ärligt talat så är det väl såhär - om jag ens hade uppmärksammat det skulle jag antagligen stå vid en brasa med mormor, inte supa skallen i bitar och frysa häcken av mig någonstans.
Men i alla fall, jag uppmärksammade ju inte dealen med valborg.

Jag åt lite choklad. Kollade på glee. Sjöng jättehögt. Konstaterade att "FAN! Fönstret är öppet!". Stängde fönstret. Fortsatte sjunga jättehögt. Spelade lite gitarr. Lade mig i sängen. Pappa kom och gjorde min kväll bättre med mera choklad. Jag kollade på finaste filmen Nick & Norahs infinite playlist.

Inte helt fel ändå.

Men nu känner jag att tröttheten sticker i ögonen. Godnatt.

Den här kvällen kan se ut på två olika sätt - helt beroende på hur jag tänker.
Det är valborgsmässoafton och jag orkar ingenting. Peppen från tidigare rann av helt och hållet och plötsligt vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen.
Vill mest lyssna på sad, sad songs, ligga under täcket och vara deppig för att jag är ensam.
Och det kan jag ju göra. Det är inte direkt första gången. Sitta och vara ledsen över det jag gjort och ännu ledsnare över det jag inte gjort.

Men vafan. Jag orkar inte. Jag orkar inte vara så jävla patetiskt självömkande hela tiden. Jag skiter i vad jag känner just nu.. Skiter i att jag är arg på min syster, skiter i att jag är arg på livet, skiter i att jag är arg på alla jag känner, skiter i att jag är arg på hela världen, jag skiter i att jag är arg på mig själv.
Jag tänker spela pepplistan på högsta volym, skrika med, skutta runt och skita i allt. Äta choklad och kolla på Glee. Sy en väska. Om jag låtsas vara glad tillräckligt länge kanske jag blir det på riktigt?

Ja, ja. Choklad och musik löser fan alla problem. De flesta i alla fall.

Vampire Weekend – Oxford Comma

Fredagsmyyyyys, var det nån som sa. Idag har jag firat fredag. Det är rätt fint. Hur firar man fredag, kanske? Men det är enkelt.
- Man tar på sig en tyllkjol, hängslen, och blommiga tights (och sminkar sig!)
- Man går till skolan och hänger i oasen istället för att ha matte
- Man spelar lite bas till So Sick medan några duktiga tjejer sjunger
- Man lyssnar på alla andra duktiga i klassen
- Man får reda på att man har äägt på sista matte A-matteprovet
- Man sjunger på kören fast att man faktiskt hörs, trots att man varken kan stämman eller sjunga.
- Man skryter över att man ska på Popadelica nästa dag (jättemycket)
- Man går hem och bryr sig inte om att det regnar
- Man utforskar det nya Spotify och inser att man älskar det rätt mycket
- Man äter pannkakor med citron och jättemycket socker
- Man läser NME
- Man peppar Popadelica med finaste playlisten

Alltså, så gör man för att ha en lika fin fredag som jag. Det är det som kallas att fira fredag.

Hur det blev sen med det där matteplugget behöver jag kanske inte skriva. Det räcker väl om jag säger att jag inte längtar till provet imorgon?

Men nu struntar jag i allt sånt. Lyssnar på den här (seriöst, såå mysig!), äter kladdmuffins och läser NME istället. Det känns ganska så mycket mer lockande än fucking histogram.

För övrigt så älskar jag att det finns en grupp som heter "Vi som inte vill ha nån jävla lägenhet i Edinburgh" (och jag lovar, kommer aldrig mer stava den staden fel) på Facebook. Jag kände mig dock inte manad till att gå med eftersom jag hade rätt kul och vid provets slut tyckte jag att den där lägenheten och det där livet jag fantiserade ihop lät rätt trevligt, ändå.

PUSS!

Hade säkert nåt viktigt att skriva egentligen.

Nu nöjer jag mig med att säga att fan vad jag måste räkna en massa matte.

Återkommer.

Alltså.. oj då.
Jag som tänkte lägga mig tidigt och läsa och skriva dagbok och lyssna på musik och ha mig.
Men dagen har varit rätt mysig ändå. Spanska är ju.. ja, det är ju spanska - det som gör att jag ofta på just måndags- och tisdagsmorgnar funderar på vad motsatsen till veckans höjdpunkt är - lågpunkt?
Sen är det ju inte helt fel med inställd historielektion. Speciellt inte när man bestämmer sig för att samla ihop några hungriga dudes från klassen (närmre bestämt typ tio stycken) och begav oss till Chili Thai. Efter lite lånerier och bestämmelser utanför tågade vi in (kanske inte jättepopulärt att få in en hög hyperaktiva ESMKare) och åt tills vi.. ja, var jävligt mätta helt enkelt, säger jag när jag inte riktigt orkar komma på någon bra metafor. Mycket mat och mycket prat och mycket skratt är aldrig fel sådär en vanlig tisdag!

Musikteoriprov är ju också lite som det är, men jag ska försöka att inte ha världens ångest över det, som jag hade förra gången.
Efter gitarren som bara var misslyckande från min sida som vanligt, gick jag hem och var produktiv. Ringde om ett sommarjobb (som jag antagligen inte får), räknade matte, bakade åt mamma, organiserade lite grand till på lördag (keeej, jag kollade lite bussar. Men jag kan väl få känna mig lite duktig?). Var allmänt aspepp på Popadelica.
Att jag sedan hamnade framför facebook & med gitarren och inte kom därifrån kan vi ju bortse från..

Men nu ska jag ta och sova. Imorgon bitti är det ju tänkt att jag ska skriva så pennan glöööööder, nationellt prov i engelska.. Uppsats. Prestationsångest here I fucking come!

Godnatt.

Ganska vanlig måndag. Jag var dålig på baslektionen. Jag har haft lite ångest över diverse saker lite till och från. Sådär allmänt trassliga tankar. Tankar som sätter stopp för att jag tycker att att livet är rätt jävla bra ändå, tankar där jag är allmänt jävla besviken på mitt liv.
Men ja. Vad gör man?

Orkar inte bli alldeles deppig över på grund av mina hjärnspöken som säger att jag inte är värd nåt.
Så jag gör såhär. Jag öppnar fönstret, andas lite luft, spelar lite gitarr, tittar på fina bilder i ELLE. Beundrar myströjan som jag adopterade av pappa som ser ut som en gammal matta men som jag tycker är rätt fin att titta på. Bara tänker på ingenting.

Gosetröjan. Och jag.
Typ så.

PUSS!

Jag ville ju hemskt gärna visa upp min fina nya klänning för hela världen.  So there it is. Och så min fina väska som jag sydde en påsklovsdag av ett ikeatyg.
Sen kan man ju ignorera min obäddade säng och fokusera på bilden över mitt huvud på fina Mr. Doherty.

Idag har jag gjort diverse saker.. Vissa lite mera nyttiga, vissa lite mindre nyttiga. Jag har..
Skrivit lite Naturkunskapsarbete.
Suttit ute i solen.
Skrapat färg från bänken på baksidan som jag ska måla om (jag röstar på prickigt, får se vad resten av familjen tycker)
Träffat mina fina, fina vänner.
Suttit på GIS i solen och tjötat (och kollat på fotboll.. Eller tja, beror på vad man menar med kollat.)
Läst NME
Spelat gitarr (typ allt utom mina läxor och det jag ska kunna till när jag ska tenta av A-kursen. Oh crap)

Men ja. Helg slut. Nu har jag tänkt sova. Imorgon börjar en ny vecka.. Men det känns rätt okej. Tänker inviga veckan med blommig klänning (givetvis!) och trots musikteoriprov, matteprov och andra ångestmoment så känns allt lite lättare när jag vet att veckan avslutas med en resa till Huskvarna.

Slutbabblat.. Sova var det ju.

PUSS!

Rätt fin lördag trots inställda planer att hänga med fina vänner ikväll måste jag säga.
Visserligen började den liite för tidigt, när mamma kom och väckte mig lite innan nio. Det är rätt modigt. Men jag lyckades stiga upp och efter lite frukost, kläder och läppstift (okej, det var väl mest bara jag) satte vi oss i bilen, mot Borås! För trots all aska så gick flyget från London imorse och vi skulle hämta min farbror som är här och hälsar på.
Eller, för min & systers del innebar det mest lite shopping.
Jag försöker ju hålla mig borta från affärer eftersom jag bara shoppar upp en himla massa som jag borde spara till annat (gitarr & festivaler & sommaren, typ).
Jag var inne på Indiska och blev kär.

Liksom.. HEJ KOM OCH BO I MIN GARDEROB?
Men som sagt, jag har lite andra prioriteringar på mina pengar så jag stod emot begären. Samma sak på H&M, jag ville ha ungefär allt men köpte bara en BH (en tråkig sådan dessutom, marinblå?? -.-) Bra mig själv!
På Gina var jag tvungen att give in to the temptations.. Så nu är jag en blommig klänning rikare och lite gladare! Och jag lovar, den var på rea. Plus att den är användbar.. för att vara en blommig klänning. Rätt casual, liksom.
Om jag orkar och om kameran vill så kanske jag blir ego och tar lite kort.

Men nu, mis amigos. Nu tänkte jag sitta och lyssna på min fina Popadelicaplaylist, läsa NME och bara vara.

..Och så var det fredag igen. Tiden går så fort att jag inte vet var jag tar vägen!
Idag har jag slängts mellan att vara helt okej, normal, till att vara hur deppig som helst, till att vara glad igen.
Skolan var som vanligt.. Jag hade casual friday med pappas gamla stickade tröja som är.. jättestor. Det ser väl ungefär ut som att jag har slängt på mig en matta? Men alltså, jag gillart. Sinnessjukt skönt är det i alla fall!
Sen bakade jag lite grand, satt och kollade på Bring it on nummer fem (borde jag ha växt ifrån cheerleadingtramseriet med jätteobvious handling by now? Fast, nä.), åt massor av god mat med familjen och trampade iväg till fina Jessi. Där satt jag, hon och Lina och tjockade oss, tjatade, kollade på film.. Sånt man kan behöva en fredagkväll, fin kväll med fina vänner.

Varför jag var emo i eftermiddags (ja jag vet att man inte ska använda ordet emo för att beskriva att jag var deppig, men fuck off.) går jag in på en annan gång (men det är ju ändå mest jag som är en melodramatisk bitch), nu ska jag läsa och sova.

Det började ju snöa på rätt många håll igår. Min första tanke var ganska så rätt och slätt WHAT THE FUCK? Men jag gav upp rätt snabbt och insåg att det finns ingenting, ingenting alls, jag kan göra för att påverka vädret, och därmed är det helt bortslösat att vara irriterad på vädret.
Jag var ute och gick med NMEs mixtape-låtar i öronen, och då började det givetvis att snöa. Flingorna var gigantiska mutantflingor och jag hade ganska kul där för mig själv. För visst är jag inte mognare än att jag gick och försökte fånga snöflingor i munnen? (Ja, det är lugnt. Jag gick på ett väldigt folktomt ställe.)

Det var inte förrän jag kom in igen som jag kom på att snön kanske innehöll livsfarlig mutant-eisfjällajökull (nej, jag försöker inte ens lära mig namnet/stavningen)-aska!
Det hade jag rätt kul åt.
Mogen tjej.

(Outcast - Timo Räisinen, fett fin låt det där!)

Jag känner mig jävligt hurtig just nu måste jag säga.
Idag på idrotten hade vi "kondition". Och det var så jävla in i helvete jobbigt säger jag bara! Det var nästan så jag fick astma tror jag. När jag låg på golvet efteråt och höll på att dö funderade jag på att sätta in en sökes-annons på min kondition. Jag har ju länge funderat på hur det är att ha någon över huvud taget.

Men i alla fall. Efter den fruktansvärt jobbiga idrotten var det lite lektion och sådär.. och när jag kom hem och hade dött ett tag, var jag ute och gick! Som sagt, jag är jävligt hurtig säger jag bara.

Ovanligt nice dag för att vara onsdag, måste jag utan tvekan säga!
Dagens diskussion var på lunchen när vi pratade om barndomens musik.
Dagens WTF var när pajkarna påstod att de inte visste vilka A-teens var. Jag misstänker att jag fick en del blickar när jag skrek över halva matsalen "Allvarligt?? Är du seriös?? Vad har ni haft för jävla barndom om ni inte vet vilka A-teens är????
Sedan blev resten av dagen lite nostalgitripp. När jag väl hade spelat lite A-teens för alla som ville höra (och de som helst ville slippa) så ville jag ju fortsätta.
Det blev lite så att samhällslektionen bestod av inte så mycket research inför uppsatsen som ska handla om Irish Republican Army (mums på internationella konflikter säger jag bara!) och lite mera skönsång till S Club 7, A-teens och Shebang (som för övrigt fortfarande är asnice!)
Men det är ju inte alls helt fel. Dagens disappointment var lätt att Bubbles (Rock the World, ni vet) inte finns på Spotify.

S Club 7 – Bring It All Back

Men nu känner jag att klockan plötsligt sprang iväg. Jag måste duscha innan jag kan lägga mig och sova.

PUSS!

Idag har jag ännu en gång konstaterat att jag är jävligt ytlig.
Sen har jag konstaterat att det finns folk som blir rätt provocerade av mina ytliga intressen.

Sen har jag konstaterat att jag visst gillar ;pPpPpp grupperna.

Om ni undrade.

(Yuck - Georgia)

Alltså åh. Orka att sjukligt många bra artister (läs Salem Al Fakir, First Aid Kit, The Pipettes, Hästpojken, Timo Räisinen, The Sounds) kommer till Popadelica i Huskvarna & jag inte har en enda själ som är pepp på att gå med mig.

Det suger lite. Jag vill ju verkligen inte gå själv. Det känns ju minst sagt utstött. Men det känns jävligt korkat att sitta hemma när en biljett kostar typ 400 och Huskvarna ligger typ en timme härifrån och jag har skjuts dit och hem.

Så jag kan säga såhär. En alla mina miljoners miljoner läsare kanske är pepp? Okej, jag ska inte hoppas på allt för mycket. Men helt seriöst. Jag är desperat. Jag går med vem som helst, bara jag slipper gå själv. Spelar ingen roll om jag känner människan ens. Men alltså.. Någon??

Alltså det här med Facebook ger mig ångest igen.

Nu är det de här de här ;PpPppP-grupperna. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att de är hysteriskt roliga och att jag ska gå med i varenda en, eller om jag ska hata dem med en större passion än ever.
Typ.

För alla vet ju att det finns ju inget mellanting.

Och jag kan liksom inte bestämma mig. Och jag kan ju inte vara sådär halvhjärtad och gå med i typ tre. Funkar inte.

Idag hade vi en in-depth och mycket spännande genomgång som handlade om biblioteket. Jag satt och nickade och var allmänt rätt kass på att låtsas att informationen jag fick var relevant och användbar och inte alls jättebasic.
Men jag har sett en givande film om hur man lånar ut böcker! Jag tycker att det är så mysigt att de faktiskt orkar filma hur de tar en bok, drar den till rutan, ser hur det plingar till i rutan ("här får man vara snabb så man ser vad det står på skärmen!" Hur kul är det inte med teknofober?) och hur man får ett kvitto när man är klar.

Det som jag älskar mest med detta är att de tydligen tyckte det var lite väl jobbigt att ta hela klassen de där metrarna ända bort till lånedisken så att de kunde visa på riktigt. Nej, Gislaveds bibliotek ska vara up to date och högteknologiskt och down with the kids och visa på datorn. Coolt. Eller typ inte. Men jag hade ju rätt kul åt det, så ja.

Men vad är det man brukar säga, man lär sig nåt nytt varje dag? Minsann. Nu vet jag att man lånar böcker med sitt lånekort. Hm.

Just nu tycker jag att det är rätt peppat att Kate Nashs nya skiva finns på Spotify.

Sometimes, when I'm at a really noisy train station, one of the ones with really big trains, like King's Cross, I feel like putting down my bag and shouting things out cause i've got something to say.

Kate Nash – Don't You Want To Share The Guilt?
Kate Nash – I Just Love You More



(och eftersom ett helt inlägg inte kan gå utan ytligheter måste jag ju nämna att jag gillar thaa album art.)


Så fint!

Söndag. Känns väl lite halvpeppat. Har spenderat morgonen i pyjamas, tittandes på The City. Nu har jag i alla fall rest mig från soffan och klätt på mig.. En prestation att vara påklädd och nästan presentabel klockan kvart i elva på en söndag! För mig i alla fall, haha.

Jag fick lite panik när jag kom på att jag har haft så fullt upp med dansande större delen av veckan (och när jag inte har dansat har jag ju behövt vila upp mig! (;) att jag inte hunnit med att öva alls på varken basen eller gitarren. Ajdå.
Det är ju för fan tänkt att jag ska tenta av a-kursen i gitarr om typ fyra veckor.. Jag är så jävla död, säger jag bara.

Såatteeehja. Idag är planen den att jag ska sitta och spela järnet. Och bara på läxan, ingenting annat.
Fast.. jag vet ju själv hur mycket jag suger på att hålla mig till planen. Jag misstänker starkt att dagen kommer att passera rätt snabbt med hjälp av musik, promenad, mera The City, lite 90210, godis och allmänt döhäng.

Pepp.

Jag har fortfarande panik över att min data inte fungerar som den ska. Nu sitter jag vid pappas. Känns inte helt okej.. för att han sitter och vill ha den, för att den har vista och ett tangentbord som jag inte är van vid, och att jag måste skriva hela adresser när jag går in på sidor.
Fatta att jag var tvungen att skriva "facebook.com" istället för "f" och bara bläddra ner? Helt jävla sjukt. Jag är alldeles trött i fingrarna.
 
Hahaha vilken drama queen jag är.

...words could never make up for what you do!

Det finns en hel del låtar med dans-citat. Typ Lykke Li.
Eller typ I wanne dance with somebody, dance with somebody, dance, dance, daaaaance!
Eller typ för det skulle ju va dans, dans, dans.
Eller typ många fler som jag inte orkar tänka ut eller skriva ner.

Det är i vilket fall det, dans, alltså, som jag har gjort hela dagen.
Eller det blir ju rätt mycket häng. Men jag har hängt. Och varit jättenervös för att dansa för alla ettorna. Men det gick bra. Eller det kändes bra, i alla fall. Hur det såg ut vet jag ju inte. Men det kändes awesome.
Lite pastasallad och marabou till lunch, och sen lite mera dansande för tvåorna som inte alls var lika många som ettorna.. Lite trist, men vadå. Kul äre! Så härligt att stå på scen och känna musiken och aaaaaah. Och sen att stå och trängas och försöka se alla andra nummer där dansarna är så sinnessjukt awesome från sidan av scenen.

Nu ska jag fixa lite mat, sminka om mig lite grand, och bege mig tillbaka mot aulan. Peppa upp mig för en föreställning för allmänheten vid halv sju.

PUSS!

Idag har jag ju ändå hunnit med en del. Jag har...
-snoozat mindre än vanligt
-fixat mig på ett rätt skumt sätt (säckiga myskläder + jättemycket smink)
-traskat till min gamla högstadieskola och känt mig väldigt gangsta i mina mysbyxor
-haft genrep till dansföreställningen
-pratat med random nice folk
-sett en del äckligt sjukt jävla asduktiga dansare
-suttit ute på en gräsmatta och ätit pastasallad som ett annat stolpskott i gråa mjukisbyxor, gigantisk lila tshirt, och grå mössa medan hela gymnasiet gick förbi precis där. Smooth och smidig, ohyes.
-haft föreställning för fyrorna, sjuorna och treorna (random? Ja.)
-känt mig slapp och sunkig i mjukiskläder.
-accepterat att det är så det är att leva om man dansar street och jämför sig med ultrasöta graciösa jazzdansare med sjukt söta sailor-outfits.
-dött av värmeslag när jag dansar i mysbrallor, converse, linne, ett linne till, t-shirt, tjock hoodie, dunväst, mössa och avklippta fingervantar. Varmt? Typ, ja.

Men alltså, fast att det kan gå lite lagom långt åt helvete och fast att jag kan känna mig rätt kass är ändå hela grejen md dans jävligt partaj.
Nu peppar jag heldag imorgon för ettorna och tvåorna och allmänheten! Nervöst? Typ, ja.

PUSS!

Jag är skapligt trött just nu känner jag. har hängt med trevligt folk efter skolan, varit på öppen scen, gjort löjligt mycket pastasallad (fast jag hittade bara makaroner men det är ju fint.) Nu är klockan snart elva. Jag ska upp tidigt imorgon för det blir dansdansdans hela dagen. Och det är ju inte helt fel! Men jag behöver nog min sömn för att orka känner jag. Godnatt!

Hm. Händelserik dag i livet. Eller typ inte.

På spanskan ifrågasatte jag vilken nivå jag läste när vi får sitta och plugga in mat-ord. Då snackar vi typ soppa, apelsin, gaffel, tallrik. Med andra ord, steg ett-nivå. Känns rätt nice när vi ska skriva riksprov i steg tre om tre veckor.
På historian var jag otålig. Slet ju som en hund (tänkte att frasen slet som en jude för det första är rasistisk och för det andra opassande i historieundervisning-sammanhang) med min hemskrivning som jag lämnade in för sju freaking veckor sedan.. Har inte fått tillbaka den än.
På gemun fick vi tillbaka gehörsprovet.. Jag borde väl inte vara missnöjd med 47/56 med tanke på att jag suger på musikteori och gehör. Men ändå. VG. Inte helt okej för prestationsångesten.
På gitarren hade jag ett mindre sammanbrott (inuti, utåt var jag fortfarande lugn.. eller.. Okej inte lugn men normal för att vara jag.) när jag fick veta att tanken är den att jag ska tenta av A-kursen i gitarr om fem veckor. Ja, vad kan man säga mer än panik?

Kan tilläggas att jag har haft ont i magen större delen av dagen också.

Fast.. jag ska väl inte klaga. Eller, jo, det gör jag ju. Hela tiden klagar jag. Mycket och gärna. Men nu har jag klagat färdigt och kan ju nämna att dagen har varit rätt okej ändå. Jag lämnar ju gärna ute allt som inte är värt att klaga på. Ibland medvetet men mest omedvetet.

Jag kan berätta att jag hatar vårt internet just nu. Eller typ för det mesta. Men speciellt nu. Det tar på mina nerver att aldrig veta om anslutningen funkar om typ.. nästa minut. Värst är det med spotify. För vad är jag utan spotify? Nej alltså precis.
Jag försöker lugna mig genom att lyssna på The Turtles – Elenore för att vem blir inte glad av en låt där textradn gee I think you're swell infinner sig helt utan ironi?
Fast sen får jag panik för att spotify kanske tappar sitt connection ut i cyberrymden och jag får klara mig helt utan The Turtles och resten av soundtracket till the boat that rocked. Inte okej.

Vad har jag hunnit med en måndag som denna?

- Upptäckt att det inte var någon bra ide att pressa en blomma i skåpet (den ruttnade och det luktar kompost i hela skåpet nu)
- Hållt ett (ganska dåligt) tal om the Libertines
- Sagt "Kommer detta påverka mitt betyg?" två gånger i olika ämnen. Dra egna slutsatser.
- Sprungit ut från engelskan på grund av brandlarm
- Varit jätterädd på grund av röklukt
- Stått ute och sjungt och fått konstiga blickar av diverse andra klasser
- Kommit in igen och upptäckt att både jackan och basen är oskadda.
- Haft en baslektion som faktiskt gick rätt bra
- Gått hem från skolan med jackan i handen (!)
- Ätit nyttigt mellanmål på första gånge sedan forever.

Och nu sitter jag ute och solar och lyssnar på min ambitiösaste playlist ever. F i n t.

Söndag kväll, peppat.
Peppat att jag ska hålla tal imorgon och kommer att vara sjukt oförberedd och nervös och allmänt miffo.
Peppat att jag somnade sent igår för att jag satt uppe och skrev ett tal som blev dåligt.
Peppat att jag därför inte vaknade förrän elva idag och kommer alltså inte kunna somna ikväll.
Peppat att jag har baslektion imorgon och kommer faila på att spela upp läxan fast att jag faktiskt har övat lite grand.

Peppat, helt enkelt.

Klockan är kvart i tolv. Det är lördag. Jag och min syster har tagit oss hem ifrån Henja alldeles själva och överlevt.
Men nu? Down to buisness. Jag har lovat mig själv att inte lägga mig innan jag har skrivit mitt tal. Det blir nog ett tråkigt om The Libertines. Men i alla fall.

Jag har laddat upp med svartvinbärssaft, nmes mixtape + Libertines i högtalarna och boken Bound Together.

Wish me luck, det lär behövas.

Panik i hjärtat, ångest i magen och andra ord som man kan använda för att beskriva känslan när det är lite kaos.

Egentligen så är det rätt lugnt nu, men jag ska ju hålla tal inför klassen på måndag och har inte ens börjat fundera på vad jag ska prata om.. Jag får ändå lite panik när jag tänker på det.

Men istället för att sätta sig och skriva ihop lite trams om ett random ämne, sticker jag huvudet i sanden och skiter i det.
Spelar fin musik och går och köper marabou istället. Hm.

Som vanligt har jag knappt hunnit börja dagen och det är redan efter lunch. Typiskt mig på lov, alltså!
Eller, börja dagen. Jag har i alla fall inte åstadkommit något vettigt. Ätit lite frukost och kollat på Fresh Prince of Bel Air (nostalgi eller?), duschat, kollat på lite Glee, surfat lite sådär meningslöst, laddat ner NME's radar mixtape, klätt på mig med sailor-tema, och ätit kycklingpaj till lunch.
Och det känns ju väldans duktigt med tanke på att klockan är tjugo över två.

Annars sitter jag mest och drömmer. Visst trivs jag med min tillvaro, men jag känner ändå den här längtan. Längtan till att växa upp lite grand, mogna och våga.
Packa mina finaste kjolar och åka iväg. Åka iväg någonstans, helst av allt till London. Att allting bara ska ordna sig, jag ska hitta jobb och hem och vänner och kunna gå på spelningar och kunna dansa hela natten lång.

Men vadå, liksom. Jag är sexton år och sitter hemma på mitt rum och sätter upp fina inspirationsbilder på mina väggar, målar mina naglar blåa, lyssnar på fin musik, funderar alldeles för mycket för mitt eget bästa, och har jävligt fina vänner.
Jag ska väl inte klaga.

Okej, jag kan upplysa alla mina miljoner läsare om att jag har sett en jävligt fin film ikväll!
The Boat That Rocked, alltså. Jag menar, snygg kille, jävligt bra soundtrack, plus kul handling? Känns som att det är ganska så rätt film för mig.

För det första..



..med den här pojken i huvudrollen blir det ju inte annat än kul att titta på. Åååh!

Och för det andra. Soundtracket! Sextiotalet sparkar röv med de flesta andra årtionden tycker jag nu. Så jävla fint, alltså.

De två första punkterna (snygg kille och bra soundtrack) brukar ju då räcka för att jag skavara helt såld på en film. Att den då har kul dialog, bra handling, och fint slut, gör ju bara saken äckligt mycket bättre.

Jag säger bara det. The Boat That Rocked, alltså.

Åh, jag måste bara berätta.
Igår när jag var ute i det dystra regnet fick jag värsta inspirationsinfallet. Om det nu är ett ord, men alltså, ja.
Jag gick där i skogen och började asgarva, åt mig själv. Jag har kommit på kanske bästa skämtet i hela världen!
Eller, det tyckte jag i alla fall just då när en joggare sprang förbi mig och gav mig en blick som att jag hade rymt från ett mentahsjukhus, när jag stod och skrattade.

Men okej. Here goes.. Bästa skämtet kanske någonsin, som jag har kommit på alldeles själv.

Alla barnen hade hästsvans, utom Rut, för hon hade knut!

Jag är så jävla fyndig.

Idag var jag ju och fixade nytt pass!

Eftersom jag ändå bor i Gislaved som inte har någonting var vi ju tvungna att åka till Värnamo.
Nu tar man ju tydligen passfoto i en läskig jävla automat, så de bara "kolla r a k t  in i kameran nu!" så stirrar jag skräckslaget in i ett hål och så var det klart. Fingeravtryck gjorde man också!

I alla fall. Det roligaste var att man skulle mäta sig och jag kunde konstatera att jag inte har växt en enda centimeter sedan jag började åttan. 166 cm är jag!
I och för sig vill jag inte bli längre men ändå.. Lite kul! Jag har ju förändrats stilmässigt på två år.. och personlighetsmässigt.. Men ja, inte en centimeter!

Det känns fanemig som att våren är här!
Eftersom jag har rätt mycket tid nu när det är lov så går jag ju gärna ut på promenaaaaaader. Idag sken till och med solen. Jag vandrade med Lykke Li varvat med lite Pete Doherty och Muse (jag är så jävla namedroppande och tuff och credig.. eh.. eller inte.). Jag hade dubbla fluffkjolar och min skinnjacka som jag känner mig som en hells angels-knutte/rockstar i.
Och det var så varmt! Det känns ju som att det var rätt länge sedan man var varm av att gå ute. Men alltså, it's true!
Jag fick till och med ta av mig min läckra nitade skinnjacka som jag är så glad i.

(bild lånad från fina Njomza)
Bara för att förstärka vårkänslan så visar jag vackraste bilderna från när vi satt ute (ja, ute! Frivilligt!) i onsdags. Notera hur brutala vi är på andra bilden!

Idag är en sån dag. Ni vet, en sån dag.

Det är grått och dagen bara går utan att något känns vettigt och man vet att man har saker man borde göra men man orkar ingenting och man gör ingenting.

Vad gör man då?

Man laddar in lite Lykke Li, Bon Iver och Pete Doherty i lurarna, trotsar regnet, tar på sig nya skinnjackan som gör att jag känner sig som en rockstar och går ut och aaaandas. Fan vad pretentiös man kan låta då, men alltså, ja. Fint.

Okej, nej.

Jag har skrivit en halv sida men jag kan säga redan nu att det finns ingen chans i världen att jag kommer orka prata om något som ens liknar det jag skrivit inför klassen.

Det bara går inte.

Jag tror att jag får ta och komma på något mindre jobbigt, för jag orkar inte.

Ta och läs den här fina texten om allt det som jag nog skulle vilja säga medan jag kommer på nåt mindre jobbigt och mer tråkigt att prata om.

Åh, vilka frestelser.
En skål med kvarlämnat godis står och bara SKRIKER ät upp mig nu. Och här sitter jag, liksom. Med noll självdisciplin.

Och jag vet att vad jag egentligen borde göra är att gömma det där godiset, sätta mig upp rakt, sluta sitta och sjunga med i min nya fantastiska playlist, och göra vad jag måste.

Och just nu är det mest brådskande hela dealen med att jag ska hålla ett tal på måndag. Ett tal. Ett fem minuter långt ta om valfritt ämne. Inför hela klassen. Jag kommer att dö.

Men för att jag ska kunna dö så krävs det ju att jag faktiskt försöker först.
Jag har inte ens bestämt mig för vad jag ska prata om! Jag tycker så illa om lärare som ger en uppgift när man får välja ämne helt själv. Jag menar, hade hon sagt "en historisk händelse" "min idol" eller "en bok" då är det ju bara till att hålla käften, sluta lipa, wikipedia någonting och mala på i fem minuter.

Nu får jag välja helt själv. Fan vad hemskt. Jag har liksom satt upp följande kriterier för mig själv:
- Det måste vara något jag tycker är kul. Jag måste vara intresserad av det, för annars kommer jag aldrig orka prata om det i fem minuter.
- Det måste vara något alla andra tycker är kul. Det skulle ju vara hemskt om alla andra bara DOG av uttråkan när jag håller mitt tal.
- Det måste vara något jag redan kan mycket om. Jag är alldeles för lat för att orka göra någon som helst research.
- Det måste vara mina åsikter. Som sagt, jag orkar inte göra någon research. Eftersom jag inte kan någon fakta om någonting så får det bli vad jag tycker.. För åsikter har jag gott om.

Men jag har verkligen ingen aning. Det känns minst sagt svårt att komma på något att prata om som stämmer in på alla dessa punkter.

Jag hade en liten ide om att jag skulle tala om utseendefixering och medias roll i det och hets och dåligt självförtroende och sådär men det känns så himla.. Liksom, å ena sidan har jag jävligt mycket åsikter om det och kan nog mala om det ett bra tag.
men å andra sidan, vet jag inte hur det blir framför en hel klass. Jag har en känsla av att alla mina smarta formuleringar och bra ord och åsikter bara rinner av mig och allt jag kan säga är "eeh, alltså, men typ.. ah."
Och då känns det ju lite osäkert att prata om någonting som inte baseras på fakta som bara radas upp.
Och sedan känns det dä med självförtroende lite väl.. personligt att prata om. Jag vet ju att jag kommer prata om det som gör just mig osäker, att jag utgår från mig själv och det kan bli lite jobbigt. Jag vet inte om det känns alldeles för personligt och pretentiöst och bara jobbigt att prata om framför hela klassen.

Åh, jag vet inte. Jag tror att jag gör såhär. Jag skriver en text om det. Ser hur det blir, om det blir nåt som jag tror att jag skulle kunna prata om framför klassen, så blir det det. Annars, blir det inte det. Då får jag komma på nåt annat.

Jaghade ju så fullt upp med att vara fundersam och filosofisk igårkväll så jag orkade ju inte ens skriva om hur fin dagen faktiskt var!

Men ja. Vi mötte upp the fierce people på konsum och tjatade lite. Sen köpte vi ganska så sinnessjukt med godis och chips och började gå mot my place.

Planen var ju att vi skulle sitta och nörda oss med Gossip Girl hela långa dagen, men vädret var ju fint så vi satte oss på baksidan istället. Där satt vi och tjockade oss, pratade, lekte lite och levde livet.
Sedan hann vi titta lite grand på film, men jag och två sjukt trevliga flickor, Clara & Njomza, bestämde oss för att gå en promenad efter allt godis och chips. Det var riktigt härligt, prata av sig lite med fint folk!
Sen följde vi Njomzis till bussen, och cyklade hemåt igen. Efter filmen var slut var det också dags för smålandsstenargänget att åka, och sen var den dagen slut (eller först fick jag ett ryck där runt elva och fick för mig att jag skulle hacka en massa hasselnötter, men sån är jag, haha).


Riktigt fina människor det där!

Sammanfattningsvis en sjukt nice dag med sjukt trevliga cheyer (och en pojk, får ej glömmas!)

Så, ja. Tack för det!

Jag fick en kommentar om min skam-text och eftersom avsändaren inte hade blogg så tänkte jag lite att, jag skriver ju ut varenda liten tanke här på bloggen ändå, så ett litet svar eller funderingar till den där kommentaren kan jag lika gärna göra till ett inlägg.

Och då är det ju så, att när jag är på mitt depphumör, då är bara allting hemskt. Jag har ingen egentlig anledning, men allt är bara jävligt. Och med bristande tonårslogik som känns helt klockren för stunden, ser jag mig omkring och tror helt uppriktigt att jag är den enda som tvivlar på mig själv, den enda kanske i hela stora världen som är ledsen.
Jag vet ju själv hur dumt det låter nu, jag vet ju själv hur skrämmande vanligt det är att vara osäker i sig själv när man växer upp. Men just då, känns allt så ensamt.

Och nu vet jag ju inte hur det är med alla andra.. Men personligen, kan jag se en tröst i att andra också känner igen sig. Att bara få höra att man är inte den enda i hela världen som tvivlar på sig själv, gör att jag känner mig mindre ensam, även om jag rent tekniskt sett fortfarande är lika mycket själv som innan.
För då börjar jag tänka såhär. Om någon annan känner igen sig i det där med att tvivla på sig själv, att hela tiden ifrågasätta om man är okej, då betyder det kanske, kanske, att det finns ännu fler som känner sådär. Och jag känner så många människor som i mina ögon är så snälla och normala och fina, kanske känner de sig också osäkra någon gång ibland?
Kanske kan det betyda att det är okej? Kanske, kan det betyda att jag inte är helt ensam, att det är normalt att inte känna att allt är sådär självklart underbart hela tiden? Kanske kan det betyda att det finns andra som ser mig som normal fast att jag inte alltid tycker om mig själv?

Visst, jag vet inte vad någon tycker om mig. Jag kommer aldrig att veta helt ärligt vad folk tycker om mig.
Men det jag vet är att jag är som jag är. Jag kommer kanske alltid ha den där tvekan inom mig, det där ständiga frågetecknet som inte tror att jag är okej. Jag vet ju inte om någon annan ser på mig och tänker, "hur kan hon göra sådär, hur kan hon säga sådär, hur kan hon se ut sådär?"
Men det är ingenting jag kan påverka.
Jag är den jag är och jag vet att jag aldrig hade orkat låtsas vara någon som jag inte är. Ärligt talat, jag klarar inte av att vara någon annan. Jag kan inte ljuga, jag orkar inte låtsas.

Jag är den jag är och jag vet att jag aldrig egentligen kan veta om någon tycker om mig.
Men jag vet att jag inte kan vara någon annan än den jag är. Jag är ändå den enda personen som måste dras med mig hela livet. Då är väl det minsta jag kan begära av mig själv att jag tycker om mig, accepterar mig själv i alla fall? Då kommer direkt tankarna, hjärnspökena som säger att jag inte är något att tycka om, att jag inte förtjänar att accepteras, inte ens av mig själv.
Men vad är skillnaden? Jag kan inte ändra på den jag är. Jag kan inte ändra på vad någon annan tycker om mig. Det jag kan ändra på är min egen uppfattning av mig själv. Det finns folk som inte tycker om mig, det vet jag. Men skulle de tycka om mig sämre om jag tyckte om mig själv? Och de som tycker om mig, skulle de tycka sämre om mig om jag tyckte om mig själv?
Jag har svårt att tro det.

Sammanfattningsvis? Jag är trött, svamlar omkring och vet inte riktigt vad jag skriver. Om jag har kommit fram till något är det att jag borde tycka om mig själv även om ingen annan gör det. Kanske har jag bara mig själv och då vill jag gärna vara min egen vän. Det blir jävligt jobbigt att gå runt och trycka ner den enda själen i världen som man är med hela tiden - sig själv.

Okej, om det är någon i världen som orkar läsa allt det här så är jag skyldig den en kram. Och typ den tiden som det tog att läsa detta onödiga trams.

Alltså.. det här med lov är nog inte så bra för mig. Jag gör så himla mycket onödigt då.
För det första sover jag i sisådär elva timmar, vilket kanske inte är så vettigt.
När jag stiger upp äter jag fil med hasselnötter och väldans sockrad müsli, samtidigt som jag kollar på Scoobydoo eller något annat givande.
Sådär ser alla morgnar ut.
Idag hade jag ju inte så mycket för mig nu på morgonen (eftermiddagen?) så med tanke på att jag faktiskt skulle träffa människor idag började jag rota i sminket.. Aldrig en bra ide när jag har för mycket tid. Jag börjar kladda och tycker det är skitkul så nu är jag alldeles översminkad.
Och garderoben ska vi inte prata om.. Jag blir ju lätt lite överentusiastisk när jag har varit så himla dressed down så länge (gigantisk rutig skjorta och leggings är min uniform på lediga dagar) så tar jag gärna i ordentligt. Fluffiga röda kjolen, it is!

Men ja. Det finns väl värre saker i världen än att sticka ut lite grand.

Det är väl värt att klä upp sig -  i eftermiddag ska jag möta upp lite tjejer från klassen (har dock ingen aning om vem som kommer - det kallas planering!), vi ska köpa godis, och sen ska vi ha lite Gossip Girl-maraton är det tänkt!
Aldrig fel.

PUSS!

Fotboll på tv. Känns väl inte sådär jättekul om jag ska vara ärlig.. Liksom, vad fan är fotboll när man har Gossip Girl, Top Model, 90210??
Så jag tar skydd på mitt rum och sitter och gör inte så mycket alls.
Sitter och lyssnar på finkusins spotifylista, har suttit och spelat gitarr och sjungit men nu blev jag lite trött..

Nu har jag flera alternativ.
Jag kan poppa popcorn, med obscent mycket salt och smör, och sätta mig och kolla på en film.
Eller så kan jag vara lite nyttigare och göra lite dip och skala lite morötter. Sätta mig med en bok och lite fin musik.
Sängen lockar lite grand men alltså.. Jag gick upp vid kvart i elva. Tvivlar starkt på att jag skulle kunna somna vid tio då, faktiskt.

Men alltså.. Med tanke på att jag redan har sett en film idag så kanske jag ska vara lite sensible för en gångs skull och lääääsa. Det är ju faktiskt rätt mysigt det med.
Speciellt när jag är sådär inte alls kulturell och läser böcker som man ska läsa. Jag orkar bara ungdomsböcker nu, sådana som man läser ut på en helg. Orkar inte med någon smart eller creddig litteratur nu..

(Jag älskar för övrigt hur fantastiskt sammanhängande och givande mina inlägg är när hela texten går ut på att jag ska bestämma mig för någonting och bara sitter och funderar samtidigt som jag skriver. Det blir så himla rafflande läsning!)

Och alltså förresten. The Mary Onettes – Void är så sjukt jävla asbra just nu känner jag bara!

PUSS!

Grymma Cissi Wallin tycker att man borde skriva mer. Tema skam den här veckan. Jag tycker ju själv att jag skriver mindre än vad jag egentligen vill, så nu blir det en text där jag gör ett försök att vara seriös.

Vad skäms jag över?
Jag skäms över att jag inte har ett så kul liv som jag vill ha, jag skäms över att jag skäms över mitt liv ibland. Jag skäms över att jag inte behandlar mina vänner så bra som jag borde. Mina vänner är bland det finaste jag har i världen, jag skäms över att jag inte hör av mig så ofta som jag borde, att jag inte alltid lyssnar så bra som jag borde.
Ibland skäms jag över hur jag ser ut. Det resulterar i att jag skäms över att jag inte tycker om mig själv, hur jag ser ut, sådär som alla andra, snyggare, bättre personer verkar vara så glada i vem de är.
Ibland skäms jag för vad jag lyssnar på. Jag försöker komma ifrån det men jag vet att det finns vissa låtar som gör att jag stänger av "Vad jag lyssnar på"-funktionen på msn, sänker ljudet lite grand så att det inte hörs ut.
Jag skäms i allmänhet för vem jag är. Inte hela tiden, men ändå. Jag skäms efter jag säger något, jag ifrågasätter ständigt om jag gör rätt, om jag är accepterad, om någon tycker om mig.
Det gör bara, som sagt, att jag skäms över att jag skäms. Jag kämpar för att dölja det för mig själv, försöker övertyga alla andra och mest mig själv om att visst älskar jag mig själv, visst är jag minst lika mycket värd som alla andra, visst passar jag in, visst är jag helt trygg i vem jag är? Men jag skäms över att det ständiga frågetecknet alltid visar sig efteråt. Jag skäms över att jag ljuger för mig själv om att jag alltid trivs med, och tycker om mig själv.
Jag skäms över att jag låter de där frågetecknen ta över, att jag alltid frågar mig själv om jag är okej, att jag inte kan lita på att någon tycker om mig, jag skäms över att de där jävla hjärnspökena försöker ta över & jag skäms över att vissa dagar, låter jag dem ta över mig.
Jag skäms när jag skriver sånt här, jag skäms över att jag går ner i ett träsk av självömkan, jag skäms över att det är så lätt för mig att skriva om allt jag inte tycker om med mig själv.
Jag skäms över att jag inte alltid tycker om mig själv, jag skäms över att jag skriver det såhär och låter alla veta hur svag jag är, jag skäms över att jag är svag, jag skäms över att jag ibland lyckas övertala mig själv om att jag inte förtjänar allt det jag önskar mig mest, att det är därför jag inte har det, att jag har åstadkommit allt som inte är bra i livet, att jag inte förtjänar det som gläder mig. Jag skäms över att det är så lätt för mig att gå ner i mig själv och deppa ihop.
Jag vet inte om alla dessa tankar skulle bli mindre om jag inte skämdes över dem så jävligt.
Men jag vet att de finns där. Jag vet att skammen finns där.
Allt jag kan göra är att hoppas på bättre dagar, då jag kanske ser min svaghet som en del av mig själv, inte något jag skäms över.

Denna eftermiddag har spenderats tillsammans med en hemskt jättefin film.

Marie Antoinette, alltså. Bara kolla.






Jag överdriver inte om jag säger att det fanns så många fina klänningar och platser att titta på att jag knappt ville blinka.

Liksom.. Åh. 
Musiken, klänningarna, rummen, människorna, allt!

Så himla fint.

Melodramatiska måndag, alltså!

Eller det är väl mest jag som är. Jag har ju en tendens att överdriva lite smått när jag är less. Då är det inte bara så att jag är på dåligt humör, då är hela livet åt helvete. Om någon undrar, i alla fall.
Men jag kan ju säga såhär, att man ska väl inte ta allt jag säger på för stort allvar direkt. Jag har fantastiska humörsvängningar.  You'll have to excuse me, eller så.
Jag blev lite uppmuntrad av en fin vän, spelade lite gitarr, gick en promenad i en och en halv timme, och nu mår jag lite bättre. Jag mår aldrig sämre av att gå ut med fet musik i öronen och rensa tankarna. Tänka på allt och ingenting och bara andas... Jag behöver det ibland.

Så nu sitter jag här och lyssnar på fin musik (Delphic, Eight Legs och Markus Krunegård är finast idag), tjuvar påskgodis som blev över fast att jag inte borde, och bara är.

Puss!

Det är måndag, det är lov, och jag har jävligt ont i magen. Helst av allt skulle jag vilja krypa ihop och sova hela dagen.
Men det kan jag inte.
Orka vara tjej ibland säger jag bara!

Men ja. Jag tänkte lägga mig i sängen, läsa och lyssna på fina låtar hela långa dagen.

Puss.

Det finns ju ganska mycket här i världen som jag hemskt gärna skulle vilja ha. Inte minst i materiell väg.
Just nu vill jag hemskt gärna ha den här.


Eller den här.

Eller den här!


..man kan med andra ord säga att jag har snöat in mig på Radiohead-tshirtar. Vilket känns lite illa eftersom jag inte kan säga att jag lyssnar på dem våldsamt mycket.
Men ändå. Fint äre!

Oj fan, är klockan tio över fem??

Jag är helt hopplös på lov måste jag säga. Dagen (och då menar jag  h e l a  dagen) har spenderats tillsammans med Americas best dance crew season three. Det är ju awesome att kolla på, men ja. Inte ens jag brukar kolla på en hel säsong på en dag.

Och nu får jag rätt dåligt samvete.

Jag skulle kunna gå ut en sväng, men... Det ser ju så himla grått och trist ut. 

Nä, jag får se hur det blir med livet, alltså.

Hm.
Nu har jag haft en trevlig kväll med ett smått konstigt slut måste jag säga.
Jag och söta Jessica har suttit och kollat på Twilight och tjatat.. Och det är ju inte helt fel.
När jag efter en kort cykeltur sådär på kvällen har hittat hem igen, tänkte jag ju gå och lägga mig, rätt motiverat eftersom klockan var sådär runt halv ett.
Men nä.
Min bror hade lite filmkväll och han och hans vänner bestämde sig för att sätta ihop ett litet band såhär mitt i natten, as you do.
Jag tänkte lite grand, if you can't beat them, join them, eftersom jag inte kunde somna, kunde jag lika gärna gå ner.
Så jag har hört den vackra låten You Fat Bastard ungefär tre gånger. På en rätt dålig synt och en lätt ostämd bas, ikopplad i en rätt dålig förstärkare. V a c k e r t !
Men vadå, det var ju minsann lite underhållning sådär innan läggdags!

Men nu ska jag minsann sova. Länge.

Det är sjukt hur skratt kan få mig att känna mig så jävla ensam.

Påskafton idag. Ganska fin dag. Tills nu när jag började deppa ihop lite smått utan anledning.
Annars har dagen som sagt varit fin. Soligt ute, jag firade med min blommiga favoritklänning. Gick en runda med min syster, (som jag för övrigt har kommit läskigt bra överens med idag) ätit lite lunch, sjungt med systern, så seriöst jag pallar bland folk.. men ändå, för att vara jag.
Sen satt jag jag vet inte hur länge, ute i solen, åt påskägg och läste. Härligt, att bara koppla ihop mina egna tankar en stund, koncentrera sig på någon annans fiktionära liv.
Sen har jag ätit, och nu äter jag lite mera godis. Lyssnar på She & Him och vill få vara lite glad.

Puss!

Kvällen har spenderats med några mycket trevliga flickor, Lina, Frida och Jessipessi! Och det är ju inte helt fel.
Det har blivit lite macarena-dans, lite annat bootay-shaking, en massa trams och en massa tjat.
Precis vad jag behövde.

Och nu? Nu ska jag sova.

Påsklov nu? Jotack. Jag känner att jag har börjat mitt lov med att vara mycket produktiv.
Jag och Hanna pyntade vårt musikskåp med en himla massa rosa fjädrar när vi hade slutat, och det blev riktigt vackert måste jag säga.. och framför allt, väldigt macho. Och hetero. Rosa fjädrar, liksom. (;
Sen kom jag hem, åt en macka, bestämde mig för att vara ännu mera produktiv, ta en promenad ända till Lidl och köpa tuggummi och drygt ett kilo godis. Tjock? Jag?
När jag kom hem tog jag tag i mitt liv och städade upp lite på rummet. Efter att både mamma och pappa, och till och med min bror, suckade och sa att jag absoluut inte kunde leva på detta vis!
Jag har också hunnit med lite halvmisslyckade chocolate chip cookies. De blev helt okej, men jag påmindes om varför det enda jag bakar är kladdmuffins - det är det enda jag är bra på. Jag behöver lite påminnelse ibland, alltså.
Sen tog produktiviteten slut. Nu sitter jag och lyssnar på gladtöntiga låtar som Paul Simon – Me And Julio Down By The Schoolyard , fin skit det där! Eller, glad blir jag i alla fall.
Äter chips gör jag också. Är lite sådär allmänt nöjd.

PUSS!