Jag fick en kommentar om min skam-text och eftersom avsändaren inte hade blogg så tänkte jag lite att, jag skriver ju ut varenda liten tanke här på bloggen ändå, så ett litet svar eller funderingar till den där kommentaren kan jag lika gärna göra till ett inlägg.

Och då är det ju så, att när jag är på mitt depphumör, då är bara allting hemskt. Jag har ingen egentlig anledning, men allt är bara jävligt. Och med bristande tonårslogik som känns helt klockren för stunden, ser jag mig omkring och tror helt uppriktigt att jag är den enda som tvivlar på mig själv, den enda kanske i hela stora världen som är ledsen.
Jag vet ju själv hur dumt det låter nu, jag vet ju själv hur skrämmande vanligt det är att vara osäker i sig själv när man växer upp. Men just då, känns allt så ensamt.

Och nu vet jag ju inte hur det är med alla andra.. Men personligen, kan jag se en tröst i att andra också känner igen sig. Att bara få höra att man är inte den enda i hela världen som tvivlar på sig själv, gör att jag känner mig mindre ensam, även om jag rent tekniskt sett fortfarande är lika mycket själv som innan.
För då börjar jag tänka såhär. Om någon annan känner igen sig i det där med att tvivla på sig själv, att hela tiden ifrågasätta om man är okej, då betyder det kanske, kanske, att det finns ännu fler som känner sådär. Och jag känner så många människor som i mina ögon är så snälla och normala och fina, kanske känner de sig också osäkra någon gång ibland?
Kanske kan det betyda att det är okej? Kanske, kan det betyda att jag inte är helt ensam, att det är normalt att inte känna att allt är sådär självklart underbart hela tiden? Kanske kan det betyda att det finns andra som ser mig som normal fast att jag inte alltid tycker om mig själv?

Visst, jag vet inte vad någon tycker om mig. Jag kommer aldrig att veta helt ärligt vad folk tycker om mig.
Men det jag vet är att jag är som jag är. Jag kommer kanske alltid ha den där tvekan inom mig, det där ständiga frågetecknet som inte tror att jag är okej. Jag vet ju inte om någon annan ser på mig och tänker, "hur kan hon göra sådär, hur kan hon säga sådär, hur kan hon se ut sådär?"
Men det är ingenting jag kan påverka.
Jag är den jag är och jag vet att jag aldrig hade orkat låtsas vara någon som jag inte är. Ärligt talat, jag klarar inte av att vara någon annan. Jag kan inte ljuga, jag orkar inte låtsas.

Jag är den jag är och jag vet att jag aldrig egentligen kan veta om någon tycker om mig.
Men jag vet att jag inte kan vara någon annan än den jag är. Jag är ändå den enda personen som måste dras med mig hela livet. Då är väl det minsta jag kan begära av mig själv att jag tycker om mig, accepterar mig själv i alla fall? Då kommer direkt tankarna, hjärnspökena som säger att jag inte är något att tycka om, att jag inte förtjänar att accepteras, inte ens av mig själv.
Men vad är skillnaden? Jag kan inte ändra på den jag är. Jag kan inte ändra på vad någon annan tycker om mig. Det jag kan ändra på är min egen uppfattning av mig själv. Det finns folk som inte tycker om mig, det vet jag. Men skulle de tycka om mig sämre om jag tyckte om mig själv? Och de som tycker om mig, skulle de tycka sämre om mig om jag tyckte om mig själv?
Jag har svårt att tro det.

Sammanfattningsvis? Jag är trött, svamlar omkring och vet inte riktigt vad jag skriver. Om jag har kommit fram till något är det att jag borde tycka om mig själv även om ingen annan gör det. Kanske har jag bara mig själv och då vill jag gärna vara min egen vän. Det blir jävligt jobbigt att gå runt och trycka ner den enda själen i världen som man är med hela tiden - sig själv.

Okej, om det är någon i världen som orkar läsa allt det här så är jag skyldig den en kram. Och typ den tiden som det tog att läsa detta onödiga trams.