Idag är det söndag. Jag har exakt två jobbveckor kvar på den här sommaren som knappt har känts som en sommar. Jag har exakt tre veckor kvar tills jag flyttar till Hastings. 

Det känns så himla sjukt så jag vet inte ens vad. Om tre veckor kommer jag att stiga av ett flygplan med två tunga resväskor, åka tåg till en stad jag bara besökt på semester några gånger, och börja bo där. Om tre veckor ska jag gå upp för trapporna och in i en lägenhet på Hastings High Street och börja kalla det för mitt hem. Om tre veckor ska jag packa upp i ett rum som jag ska dela med min syster, där ska vi börja vårt nya liv. 

De som umgås med mig vet att jag brukar påstå att jag ska börja mitt nya liv ungefär en gång i veckan. Det kan handla om att sluta se på tv, börja träna, börja äta nyttigt eller bli bättre på något. Det handlar om olika saker men alltid att jag ska börja mitt nya liv. Oftast ett bättre liv, ett bättre jag. 

Men nu är det liksom dags att börja ett nytt liv, på riktigt. Jag ska flytta till en stad där de enda jag känner är min pappa och min syster. Jag ska börja från noll. Det är helt och hållet upp till mig att försöka skaffa jobb, vänner.. ett helt liv, helt enkelt. Det hänger bara på mig. Om jag misslyckas är det jag som får åka hem och skämmas, inse att det var en dum idé, att jag inte lyckades klara mig själv och börja ett nytt, lyckat liv. Det skrämmer mig så himla mycket, och ofta när jag tänker såhär så stannar jag upp och undrar varför varför varför jag har bestämt mig för att åka, för att flytta tusen tusen mil härifrån. 

Men jag inser sedan att det finns något som skrämmer mig ännu mer. Att bli kvar. Det skrämmer mig så mycket mer att bli kvar här, med ett jobb som jag inte egentligen tycker om, och lever genom mina vänner som går vidare till större saker, som startar sina nya liv, och har bara kul när de kommer tillbaka och hälsar på. Det skrämmer mig att bli den som blir kvar. Att inte våga ta steget och ge sig själv en chans. 

Jag vet att jag vill, jag har drömt om att flytta till England sedan jag var liten. Nu är det snart verklighet och jag hoppas, hoppas, hoppas att det blir bra. Och det är väl allt man kan göra. 

Hej hej hej!
Jag har jobbat hela kvällen och hört musik och känt doften av grill och hört ljudet av folk som carpar diem som fan en fredagkväll i slutet på sommaren på väg hem. Men jag klagar inte, jag är ganska nöjd här i soffan. Jag har jobbat klart, jag har glass och en himla massa tv-serier på min hårddisk och det är så jag ämnar att tillbringa kvällen och helgen.

Och för att jag är inne i en stenhård Harry Potter-period och är glad över att det är helg?

Nu har jag jobbat klart för idag! Jag tycker så synd om de som måste jobba med mig för att jag är verkligen inte speciellt bra som vårdbiträde. Eller, jag är ganska bra på att vara snäll och hålla de gamla sällskap. Men jag är inte så bra på allt det andra, vilket också är ganska viktigt. Såatteeh tråkigt för alla som måste jobba med mig.

Men jag är nöjd ändå, för jag har bara en dag till sen är det helg! Och jag är faktiskt ledig för en gångs skull. Fint, det.

Nu sitter jag mest och funderar på livets stora frågor.. Typ denna: Ska jag klippa lugg?! Jag gjorde det i typ, åttan och tyckte om det, har inte gjort det sedan dess på grund av lathet och att jag verkligen inte orkar platta håret varje morgon. Men det är ju kul med förändringar!

Plus att allt jag egentligen vill är att se ut som Zooey Deschanel.

Godmorgon, världen! 

Jag har egentligen inte så mycket att säga idag. Det händer liksom inte så mycket i mitt liv, jag mest bara jobbar-äter-sover-jobbar-äter-sover. Inte så hemskt spännande. Igår hade jag dock ledigt och hade således tid att träffa mina fina, fina vänner! Det är sånt som gör min tillvaro ganska så uthärdlig ändå. 

Annat värt att berätta är att jag för första gången sedan studentklänningen satte mig med symaskinen igår! Jag ville ha en svart, prickig klänning till kvällens eskapader och insåg på morgonen att det har jag ingen, så det var bara till att sätta igång! Jag började sy en timme innan jag skulle gå dock, så jag hann inte riktigt klart, men jag var nöjd ändå. Säkerhetsnålar och skärp kan göra underverk! En dag ska jag ta kort på den så ni får beskåda hur fabulous min fina, eleganta, ladylike och femtiotalsaktiga klänning är. Inte nu, bara, för det orkar jag inte. Idag planerar jag att ligga i sängen och titta på kassa tv-serier tills det är dags för mig att gå till jobbet. 

Och förresten! ALLA måste lyssna på den här. Bat For Lashes – Laura Så himla himla fin så jag vet inte ens vad.