Grymma Cissi Wallin tycker att man borde skriva mer. Tema skam den här veckan. Jag tycker ju själv att jag skriver mindre än vad jag egentligen vill, så nu blir det en text där jag gör ett försök att vara seriös.

Vad skäms jag över?
Jag skäms över att jag inte har ett så kul liv som jag vill ha, jag skäms över att jag skäms över mitt liv ibland. Jag skäms över att jag inte behandlar mina vänner så bra som jag borde. Mina vänner är bland det finaste jag har i världen, jag skäms över att jag inte hör av mig så ofta som jag borde, att jag inte alltid lyssnar så bra som jag borde.
Ibland skäms jag över hur jag ser ut. Det resulterar i att jag skäms över att jag inte tycker om mig själv, hur jag ser ut, sådär som alla andra, snyggare, bättre personer verkar vara så glada i vem de är.
Ibland skäms jag för vad jag lyssnar på. Jag försöker komma ifrån det men jag vet att det finns vissa låtar som gör att jag stänger av "Vad jag lyssnar på"-funktionen på msn, sänker ljudet lite grand så att det inte hörs ut.
Jag skäms i allmänhet för vem jag är. Inte hela tiden, men ändå. Jag skäms efter jag säger något, jag ifrågasätter ständigt om jag gör rätt, om jag är accepterad, om någon tycker om mig.
Det gör bara, som sagt, att jag skäms över att jag skäms. Jag kämpar för att dölja det för mig själv, försöker övertyga alla andra och mest mig själv om att visst älskar jag mig själv, visst är jag minst lika mycket värd som alla andra, visst passar jag in, visst är jag helt trygg i vem jag är? Men jag skäms över att det ständiga frågetecknet alltid visar sig efteråt. Jag skäms över att jag ljuger för mig själv om att jag alltid trivs med, och tycker om mig själv.
Jag skäms över att jag låter de där frågetecknen ta över, att jag alltid frågar mig själv om jag är okej, att jag inte kan lita på att någon tycker om mig, jag skäms över att de där jävla hjärnspökena försöker ta över & jag skäms över att vissa dagar, låter jag dem ta över mig.
Jag skäms när jag skriver sånt här, jag skäms över att jag går ner i ett träsk av självömkan, jag skäms över att det är så lätt för mig att skriva om allt jag inte tycker om med mig själv.
Jag skäms över att jag inte alltid tycker om mig själv, jag skäms över att jag skriver det såhär och låter alla veta hur svag jag är, jag skäms över att jag är svag, jag skäms över att jag ibland lyckas övertala mig själv om att jag inte förtjänar allt det jag önskar mig mest, att det är därför jag inte har det, att jag har åstadkommit allt som inte är bra i livet, att jag inte förtjänar det som gläder mig. Jag skäms över att det är så lätt för mig att gå ner i mig själv och deppa ihop.
Jag vet inte om alla dessa tankar skulle bli mindre om jag inte skämdes över dem så jävligt.
Men jag vet att de finns där. Jag vet att skammen finns där.
Allt jag kan göra är att hoppas på bättre dagar, då jag kanske ser min svaghet som en del av mig själv, inte något jag skäms över.