Åh, vilka frestelser.
En skål med kvarlämnat godis står och bara SKRIKER ät upp mig nu. Och här sitter jag, liksom. Med noll självdisciplin.

Och jag vet att vad jag egentligen borde göra är att gömma det där godiset, sätta mig upp rakt, sluta sitta och sjunga med i min nya fantastiska playlist, och göra vad jag måste.

Och just nu är det mest brådskande hela dealen med att jag ska hålla ett tal på måndag. Ett tal. Ett fem minuter långt ta om valfritt ämne. Inför hela klassen. Jag kommer att dö.

Men för att jag ska kunna dö så krävs det ju att jag faktiskt försöker först.
Jag har inte ens bestämt mig för vad jag ska prata om! Jag tycker så illa om lärare som ger en uppgift när man får välja ämne helt själv. Jag menar, hade hon sagt "en historisk händelse" "min idol" eller "en bok" då är det ju bara till att hålla käften, sluta lipa, wikipedia någonting och mala på i fem minuter.

Nu får jag välja helt själv. Fan vad hemskt. Jag har liksom satt upp följande kriterier för mig själv:
- Det måste vara något jag tycker är kul. Jag måste vara intresserad av det, för annars kommer jag aldrig orka prata om det i fem minuter.
- Det måste vara något alla andra tycker är kul. Det skulle ju vara hemskt om alla andra bara DOG av uttråkan när jag håller mitt tal.
- Det måste vara något jag redan kan mycket om. Jag är alldeles för lat för att orka göra någon som helst research.
- Det måste vara mina åsikter. Som sagt, jag orkar inte göra någon research. Eftersom jag inte kan någon fakta om någonting så får det bli vad jag tycker.. För åsikter har jag gott om.

Men jag har verkligen ingen aning. Det känns minst sagt svårt att komma på något att prata om som stämmer in på alla dessa punkter.

Jag hade en liten ide om att jag skulle tala om utseendefixering och medias roll i det och hets och dåligt självförtroende och sådär men det känns så himla.. Liksom, å ena sidan har jag jävligt mycket åsikter om det och kan nog mala om det ett bra tag.
men å andra sidan, vet jag inte hur det blir framför en hel klass. Jag har en känsla av att alla mina smarta formuleringar och bra ord och åsikter bara rinner av mig och allt jag kan säga är "eeh, alltså, men typ.. ah."
Och då känns det ju lite osäkert att prata om någonting som inte baseras på fakta som bara radas upp.
Och sedan känns det dä med självförtroende lite väl.. personligt att prata om. Jag vet ju att jag kommer prata om det som gör just mig osäker, att jag utgår från mig själv och det kan bli lite jobbigt. Jag vet inte om det känns alldeles för personligt och pretentiöst och bara jobbigt att prata om framför hela klassen.

Åh, jag vet inte. Jag tror att jag gör såhär. Jag skriver en text om det. Ser hur det blir, om det blir nåt som jag tror att jag skulle kunna prata om framför klassen, så blir det det. Annars, blir det inte det. Då får jag komma på nåt annat.