I och för sig har jag inte utvecklats så himla mycket sedan första dagen här. Liksom.. Jag vågar fortfarande inte riktigt prata med folk, jag har inte direkt lärt mig att hjälpa till här på något produktivt satt. Jag har mest suttit och tjuvlyssnat på vad de pratar om, haft lite tråkigt och twittrat ganska mycket. Eh.

Men det känns ändå himla värt på nåt sätt. Jag har liksom tänkt på hur livet som arbetande vuxen kan vara, och speciellt hur det skulle vara på något kreddigt ställe som just Rough Trade. Det verkar liksom så kul utifrån så jag har alltid trott lite att i verkligheten är det bara som vilket trist kontor som helst.

Och sen ba.. var det inte alls det. Till att börja med, så är själva kontoret ass-kickin'. Till exempel, precis bredvid mig finns lite Libertines-affischer och överallt finns skivor. Skivor skivor skivor, dock bara kreddiga sådana och även fina urklipp på bra artister overallt. Och så har alla som jobbar fina klader, och är snälla mot mig trots att jag är ett offer.

Och sen så verkar de faktiskt jobba med roliga saker. Nu vet ju inte jag vad de gör hela tiden men till exempel imorse så samlades alla och tittade på nya Strokes-videon. Läser tidningar gör de också ganska mycket.. Okej jag inser att det är hard och serious och krävande work. Men de går ju på The freaking Brits och The freaking NME Awards och på Warpaint-gig och på tusen andra gig typ varje kväll och är på alla gästlistor och har alla biljetter. Och får alla skivor de vill, typ.

Tänk att leva det livet. Dock är jag lite for awkward och typ.. ja. Lite for okool for att göra det känner jag. Men ändå, jag är så himla glad att jag kunde fixa detta och att jag fick komma hit och att jag vågade det for trots att jag inte har gjort så mycket har det varit så himla intressant, faktiskt.

For jag har ju varit med om några ganska bra saker. Typ, så har jag sett Jarvis Cocker två gånger. Jag har varit på ett sjukt koolt gig i en kyrka med Alexander, sångaren i Edward Sharpe. Jag har varit på ett gig med Those Dancing Days som var helt asbra, och Frankie & The Heartstrings som var bra de med. Och så såg jag Ryan Jarman från The Cribs i publiken! Och så har jag lärt mig att bli lite bättre i alla fall, på att navigera mig i tunnelbanan och bland bussarna här. Lärt mig att hitta på Portobello road och testat massa olika matställen här omkring. Jag har inte direkt jobbat så himla hårt, men jag har ändå känt mig lite självständig på Londons gator med mina luncher och när jag kommer hem och lagar mat och sådär.

Inte for att någon är intresserad. Men sedan när har det stoppat mig innan?