Förra veckan satt jag och lyssnade på min Mp3 på väg hem från flygplatsen. Jag tog alla låtar i ordning från The Libertines - Best Of-skivan, lyssnade på Tell The King och plötsligt var det våren 2008 igen.
Då gick jag jämt runt med ångest och lyssnade på The Libertines. Jag var orolig för allt och deppad i allmänhet.
Jag lyssnade just när vi körde in i Gislaved, förbi Shell-macken och cykelaffären. Jag kommer ihåg hur jag var så trött på allt. På allt. Jag ville bara härifrån.

När jag två dagar senare cyklade förbi samma ställen med mina kompisar, på väg till ålderdomshemmet med kören, slog det mig hur mycket gladare jag har blivit. Det kan ha hjälpt att jag var med vänner, det var soligt och jag var nyss hemkommen från London, men jag tror ärligt talat att jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Det är något som har hänt utan att jag har märkt det, jag har bara sakta men säkert börjat orka med mig själv igen. Självklart finns det dagar och stunder då allt känns hopplöst nu också, men jag trivs med mig själv så mycket bättre nu. Jag har slutat önska att jag var med de häftiga i skolan, de som festar och super. Jag har blivit gladare. Det kanske inte märks utifrån och jag hade inte ens märkt av det så mycket innan nu, men ändå. Jag är så glad att jag slipper alla klumpar i magen och all oro.

Here comes the anxiety,
can't let it grab a hold of me,
not after last time.