Igår var en sån dag när jag bara kände att hela mänskligheten borde utplånas. Eller i alla fall min egen existens. Jag var bara less på jävligheten i allting och tyckte inte alls om mitt liv. Ville bara bort, bort, bort, till någon annan stans, till något nytt. 

Sen kommer mina fina fina fina vänner och gör att allting känns helt okej ändå, och jag vet faktiskt inte vad jag hade varit utan dem. 

Ville mest bara säga det.