Att saker kan hända så fort. Att människor kan påverka mig så jävla mycket. En, speciellt. Det faktum att jag har förstört nåt som var så jävla fint och betydde så mycket, det är inte så kul. Det var nog obevekligt men det är inte roligare för det.

Det känns lite som att jag går sönder inuti just nu. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt den känslan, det finns kanske inte så himla mycket som jag kan göra åt den känslan.
I brist på bättre förslag så är det nog bara till att acceptera att det gör ont, och försöka lita på att det blir bättre. Det måste bli bättre. 

Annars går jag igenom dagarna och försöker fungera som vanligt och inte bli drabbad av akuta skuldkänslor/tomhetskänslor. Typ:

- sköta mitt liv (göra skolarbete, vara snäll mot mina vänner)
- vara ensam så lite som det över huvud taget är möjligt

- hålla mig upptagen i allmänhet 
- andas


Jag märker nog hur det går. Lyssnar på det här så länge. Linnea Henriksson – Väldigt kär/Obegripligt ensam