Igår dog Amy Winehouse. Först blev jag chockad över att det var fler som twittrade, facebookade och pratade om det, än om vad som hänt i norge. Sedan kom jag på mig själv med att nästan göra samma sak. Men jag tror inte att det beror på att vi bryr oss mer om hennes död än de 92 döda efter terrorattacken i Norge.

Men det är lättare att hantera på något satt. Att Amy dog är synd, vi har förlorat en stor talang (för att inte tala om alla som kände henne) men det är liksom.. det var nästan väntat, man kan förstå det. Hon har varit en missbrukare länge, det blev för mycket, man kan ändå förstå. Då kan man också kommentera det, prata om det. Det som hände i Norge däremot, känns bara.. det går inte att förstå hur han tänkte. Det går inte att förklara, det var inte väntat för någon, det är liksom inte.. jag klarar knappt av att diskutera det, man kan inte förstå. Och då klandrar jag ingen för att det är lättare att prata om en stjärna som dör av en överdos och joinar club 27, än att prata om 92 oskyldiga döda i en terrorattack. På samma sätt förstår jag inte folk som orkade bli irriterade på folk som pratade/twittrade/facebookade/gjorde annat istället för att bara skriva om Norge och alla hemskheter. Klart att de finns de som inte kan släppa det och måste prata om det, som vill, men alla hanterar sånt olika. 

Vet inte var jag ville komma med det här egentligen, men.. ja. Man måste ju få ventilera sig själv.