.

Den här helgen alltså.. Jag tänkte blogga om att jag har köpt nytt läppstift och Ben & Jerrys för halva priset. Men det går ju inte riktigt när allt är så jävla upp och ner att mer än 90 pers har blivit dödade i Norge. Att det är en människa som har gjort detta. Jag får tillräckligt ont i magen när en naturkatastrof inträffar och tar en massa liv. Men detta är liksom.. en människa har gjort detta. 
Och det som får mig att bli ännu mer ledsen mitt i allt är att jag vet ju att om ett tag, så kommer allt bli som vanligt igen. För mig, for de som inte känner någon av de drabbade. Detta kommer vi komma ihåg, visst, när någon skjuter ihjäl 84 ungdomar på ett läger glömmer man inte bort det. 
Men för mig till exempel, som inte är en av dem som har mist ett syskon, en bästa vän, en klasskamrat, kommer ju livet gå tillbaka till det normala snart igen. När folk redan har gått med i facebookgrupper och skrivit RIP Norge på deras statusrader. Och det är väl tur det, vem hade orkat leva om man hela tiden tog med sig allt hemskt och rentutsagt jävligt som händer i världen och mår som man gör när det precis hänt? 
Men ändå. Det är så många liv som har tagit slut alldeles för tidigt, på grund av en människa som bara.. skjöt. Jag har liksom inga ord, vad säger man? Hur accepterar man och förstår att sånt här bara händer? 

Och jag vill inte låta egoistisk. Men det jag tänker, som gör mig ännu mer rädd, är det faktum att det kunde varit jag. Det kunde varit jag som var på läger, det kunde varit min syster, det kunde varit min kompis. Det är så nära inpå, sa verkligt.
Ett par ord som bara slängs ut i internet på en obetydlig blogg är ju just det. Helt obetydliga. Och jag vet att det inte hjälper ett skit till de som har dött, eller de som förlorat sina nära. Men.. Fan. Jag har inte ens något bra att säga. även om det spelade någon roll. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0