Har verkligen hamnat i en svacka. Med att skriva, att skriva sånt som andra får se. En gång kände jag att jag skrev här och liksom lämnade ut valda delar av mitt liv som jag faktiskt ville lämna ut, att jag hade åsikter och känslor som hamnade här. 
Jag tror att jag tappade det någonstans för ett tag sedan. Antagligen någon gång i våras när allt var som mest kaos. 
För kaos har det varit i huvudet ett tag. Sen har jag inte valt att visa det. Och kanske är det därför det bara blev (blir) värre och värre. 

Jag började skolan i tisdags. Ny termin och allt det där. Vill så gärna gärna gärna att det bli bättre nu. Att jag ska få ordning på mitt liv, jag vill ha koll, jag vill känna att jag orkar med. Orkar med på riktigt, alltså. Inte gå och spela att allt är okej och bara låta fasaden spricka när man får en speciell kram av en speciell person och när man är ensam och gråter sig själv till sömns. Jag vill att det ska vara okej på riktigt, att det inte bara är något jag intalar mig. Vill inte sitta med stresspaniken på kvällarna för att jag inte gjort allt jag borde när allt faktiskt blir okej i slutändan ändå. 

Den här hösten vill jag vara gladare. Stabilare. Inte asglad-fan-vad-allt-är-bra-ändå peppig ena stunden till att crasha i nästa stund när jag kommer på mig själv. Jag vill vara gladare, ärligt gladare ända in. Inte glad hela tiden, det är väl ingen, men lite mer bara. Lite mer i kontroll över mina känslor. Vara ärligare mot alla andra, inse att det är okej att inte alltid vara på topp, vara ärligare mot mig själv. 
För den här hösten kommer jag behöva vänja mig vid saker som jag inte har greppat än. Jag är en drama queen och en attention whore så bli inte orolig om det nu är nån som läser den här känslospyan.
Men allt kommer bli så annorlunda och jag måste orka med det, jag måste klara en stor förändring, begreppet hem omdefinieras. Och mitt i allt detta kryper framtiden närmre, det där som jag alltid sett som något stort och luddigt långt långt borta i ett annat liv, det kommer med en rasande fart mot mig. Och jag måste bestämma åt vilket håll jag ska, vad jag vill. 

Jag får inte tänka som innan, inte bara gömma mig, lägga kudden över huvudet och säga jag orkar inte. Jag måste orka för min egen skull. Det är nog dags att börja styra upp det här så kallade livet. Jag är inte så bra på det, tydligen. Men med tanke på att jag inte hanterat detta liv så himla bra hittills, vet jag ju en taktik som inte fungerar i alla fall. Att låtsas som att fortsätter som det alltid har varit. Saker förändras, människor förändras, jag förändras. 

Jag vet inte ens vart jag vill komma. Inte alls. Men det här är trots allt min blogg, känner jag för att skriva ett långt och osammanhängande pretentiöst inlägg om ingenting egentligen, är det ju mitt val. Sorry.