Sitter på mitt golv och väntar på att iPoden ska laddas upp. Laddad med fina Biffy Clyro vill jag gå ut. Andas och tänka, eller kanske mest inte tänka alls.

Ibland undrar jag hur det skulle vara att ha alla svaren. Jag kan längta efter det, att veta, att ha koll, att aldrig göra fel och veta vad jag ska göra för att göra rätt.
Men sen kommer jag på att det skulle göra allt så.. tråkigt. Visst, att aldrig göra fel, att veta svaren på det man funderade på, skulle göra allting lättare. Misstag som jag ångrar skulle inte hända. Jag skulle lyckas med det jag visste att jag kunde lyckas med och jag skulle veta vad jag aldrig kommer att kunna göra och strunta i att längta efter det.

Men jag har kommit på att ibland är frågorna, hoppet och spänningen som uppkommer från att inte veta svaren, finare än att faktiskt veta svaren.
Hoppfullhet och längtan brukar i mitt fall oftast bara leda till besvikelse. Men skulle jag verkligen vilja ge upp det där hoppet och veta från början att jag lika gärna kan strunta i det?

Jag tror att jag måse inse att allting är inte lika enkelt som att räkna ut en matteuppgift, dubbelkolla i facit att man gjort rätt och sedan räcka upp handen och säga svaret, när man vet säkert.
Livet har inget facit. Kanske är enda sättet att våga utan att veta. Jag måste släppa taget och sluta tro att jag måste veta alla svar innan jag kan göra något.


..och jag skattar mig lycklig som körde fel när jag vet hur rätt det blev.
Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Lev med det.