Det finns fortfarande saker som jag borde göra, allt är kvar som jag har skjutit upp. Saker som borde göras, saker att oroa sig för, saker att tänka på.

Men jag orkar inte. Jag spelar lite gitarr, sjunger och skiter i hur det låter, äter, gråter lite till det här (utan anledning egentligen. Bara för att jag kan. Den är så himla fin.), sitter ihopkrupen i den blommiga mysklänningen (nu är det väl ingen som ifrågasätter att det finns?) och bara är.
Prestationsångest och oro och trassliga funderingar får helt enkelt vänta.

Så det så.