Det blev en lång onsdag. Opeppness, lektioner, blickar som jag inte vågade möta, trams. Som vanligt, typ.
Fint vissa stunder i alla fall. Och i en oproduktiv (eller produktiv, beroende på hur man ser det) han jag börja på vad som kommer bli en helt asskicking höstlista på Spotify.

Efter skolan var det dans. Kom liksom på hur mycket jag faktiskt saknat det när jag väl var där, himla fint ändå.
Lite stress, hem och duscha, ta ett äpple, och så upp till öppen scen.

När jag kom dit hälsades jag välkommen av att "Du vet att vi ska spela va?"
Jomen självklart är det väl lite för ambitiöst att säga till mig innan eller så. Funkar hur bra som helst att vara medveten om att jag ska spela bas typ en kvart innan jag ska vara på scen.
Ironi är fint men.. nu är det ju så att det var Oscar och Hampus som sa det, vilket betyder Fritzlkinder! Det fantastiska improvisationsdeathmetalbandet som uppkom en tom stund på sommarjobbet. Eller ja. Vi säger improvisation. Vad vi menar är att vi tror inte på att repa och sånt trams.
det är ju så att jag hamnar gärna i sådana här situationer när jag och min käft bara går och säger att jag ska göra saker utan att tro att någon faktiskt ska ta det jag säger på allvar.

Men ja. Två låtar blev det! En remake på fina sommarlåten vi spelade i somras (jag är fortfarande hur grym som helst på att headbanga) och så en som vi hittade på om tio minuter, som Oscar beskrev det så passande.

Lite knäppt. Men lite kul. Spänning i vardagen, kallar jag det. Låter finare än att säga dagens utskämning, liksom.

Sen har jag kommit hem och ätit lasagne. Och läst ut engelskaboken. Nu ska jag bara ta fram kläder och packa väskan.. sen ska jag sova. För jag och min käft har ju gått med på att simma imorgon innan skolan.. Halv sex går jag upp imorgon! Peppen finns här, alltså.