Nu har jag lite trams som jag känner att jag vill få ur mig (himla tur att jag har en blogg, liksom, det här kan ju bli lite för långt för en uppdatering på fb, liksom) några av mina (tämligen ointressanta, oväsentliga och rätt onödiga, men ändå) tankar.
Så i alla fall.

Jag var ganska så jätteblyg när jag var mindre (jag är säker på att det finns folk som jag gick i samma klass som från fyran till sexan som jag aldrig någonsin har pratat med) och det har liksom varit jag ganska länge.
Sen någon gång så tänkte jag bara att, what the fuck.
Hellre att jag är den där tjejen som folk tänker "Vad fan håller hon på med egentligen, vilket stolpskott!" än att folk inte vet vem jag är alls, att folk inte ens orkar lära sig mitt namn.
Jag tror att jag har kind of lyckats, jag känner mig i alla fall som ett stolpskott most of the time, men..
Dealen är ju den att jag har börjat hälsa på typ.. alla.
Jag tänker liksom så att det är bättre att man hälsar en gång för mycket än för lite, att ett hej inte kostar någonting och att det är jävligt löjligt att liksom titta bort och inte hälsa när man ser folk man känner igen.

Men jag har tagit det här till någon sorts överdrift känner jag!
Jag hälsar (eller nickar och ler i alla fall) till alla gamlingar jag möter när jag är ute, jag hälsar på alla grannar och.. ja.
Nu är det ju så att jag bor i Gislaved, inte någon stor stad. Man känner igen många av dem man ser, man vet vilka många är, man har koll på alldeles för många, man känner igen stora delar av de man ser i skolan varje dag.
Jag har liksom omedvetet vant in att nicka åt alla jag känner igen.
Och det kan ju resultera i en del konstiga blickar.

För det är ju så att man hälsar ju inte på någon bara för att man är en facebookvän, bara för att man ser någon varje dag, bara för att det är a friend of a friend of a friend.
Så jag får liksom en del blickar för att jag av ren reflex råkar hälsa på typ alla jag går förbi i skolan.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är mig det är fel på eller om alla andra borde hälsa lika friskt som jag.

Fast.. jag tror att det är nog jag, ändå.