Face your fears

Imorse när jag kom till replokalen (att kalla det jobb känns lite.. ah) fick jag en smärre chock kan jag säga!
"Ja nu har ni ju repat i två dagar och jag tycker att det är dags att ni kommer ut lite när det är så soligt, så ni ska spela på gågatan i eftermiddag!"
Då ser jag ganska panikslagen ut.
"Hur känns det, Miranda?"
"Eh... rent spontant känner jag ju att jag kanske skulle sminkat mig idag."

Hahahaha, det är ju typ jag i ett nötskal känner jag.
Trots paniken (som inte bara berodde på brist på smink och fina kläder, jag lovar) så spelade vi igenom de tretton låtar som vi skulle spela och jag hade panik för att min sångröst existerade ännu mindre än vanligt.
Men ibland måste man ju göra saker som man inte vill.

Jag höll mig faktiskt ganska lugn fram till att vi skulle packa in alla instrument och grejer i bilen, då stod jag mitt i rummet och bara:
"Men.. tänk om någon jag känner ser mig!" (Vilket inte är helt omöjligt eftersom jag ändå bor i Gislaved).
Sedan blev det mest "Jag tror att jag dör. Jag dör nu. Jag gör det. Jag lägger mig här och dör. Oscar, om jag dör får du min gitarr. För jag dör nog nu."


Feelingen var typ så. Fast dödare.

Jag tror att de andra nog ville att jag skulle dö till slut, så mycket som jag gnällde, haha.
Nä, men det var ju inte så mycket annat att göra än att ta gitarren och börja sjunga. Jag hade inte så mycket val..
Jag kan inte påstå att min insats var särskilt bra, men.. Äh, jag försökte i alla fall. Tappade bort både text och ackord och toner här och där och ganska ofta, men vad gör det om hundra år.
Jag dog inte. Allt jag gjorde var inte så himla bra, men jag dog inte i alla fall. Det är ju huvudsaken. Efteråt när vi åt äpple i gräset så kunde jag konstatera att "Det där gick ju bra! Det var inte ens det mest pinsamma jag har gjort i mitt liv.. Fast.. ah, topp fem i alla fall."
Jag blev på lite bättre humör när vi såg någon sitta i rabatterna och rensa ogräs och kunde konstatera att "Vi tjänar lika mycket!" När vi satt där i gräset och.. överlevde.

Men i alla fall. Även om det kunde gått rätt mycket bättre, så är jag jävligt nöjd över att jag ändå vågade. Sjunga och spela inför folk är inte nåt jag gör varje dag såatteh.. Bra mig själv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0