Idag fick jag en såndär insikt. Typ, bara pang så insåg jag en sak.

Fan vad jag måste vara irriterande att hänga med. Seriöst, jag hade typ slagit till mig själv många gånger om jag var vän med mig själv. Jag har precis insett att jag gnäller verkligen hela tiden! Och när jag inte gnäller så pratar jag om saker som ingen egentligen är intresserad av. Liksom.. hare krishna vad jobbig jag är.

Jag vet inte riktigt om jag orkar göra något åt det heller. Men jag undrar ju ändå hur i hela världen folk orkar umgås med mig. Inte hela tiden, men vissa dagar kan jag inte hålla käften. Varje tanke ska ut ur munnen på mig, gärna innan jag har tänkt klart.
"Du pratar ju i munnen på dig själv, vafan säger du?" har jag fått höra. Eh, ja.

Jag vill ju verkligen inte bli den som jag var en gång, som inte vågar räcka upp handen, som inte vågar prata, som inte vågar hälsa, som bara mest är tyst när hon inte umgås med de få personer som hon känner jätteväl.
För det är så jävla jobbigt att ingen orkar lära sig namnet på en eftersom man märks ju inte ändå, ingen tilltalar en och ingen svarar eftersom man inte vågar fråga något. Vem fan orkar lära sig namnet eller intressera sig i en sån?

Men sen skulle det ju vara trevligt att hitta någon sorts balans så att jag inte känner att mitt normalbeteende är att fylla ut varje tystnad med en beskrivning av mina trosor eller något (Ja, det händer. Rätt ofta.)

Fast jag vet att jag är väldigt dålig på att förändra mitt beteende. Liksom.. jag skulle sluta svära, sa jag en gång. Och ja, det räcker ju att läsa för att se hur bra det gick.

Tills jag har lärt mig att det finns en gräns mellan att gnälla och prata hela tiden, och att aldrig säga något, får jag väl nöja mig med att vara det där stolpskottet som pratar och pratar. Och bara hoppas att det finns någon som orkar med mig.