I'm wide awake, It's morning, sa Bright Eyes en gång och döpte en himla fin skiva till det.

I'm so tired I'm about to fucking die, It's morning, sa jag imorse och gick till skolan.

Nä, men jag var faktiskt vansinnigt trött. Och tanken på att komma till skolan och börja med dubbeltimme i dödens tråkiga spanska hjälpte inte.
Fina Frida muntrade upp mig med ett awesome skämt i mobilen, men annars så är ju det där med ackusativobjekt ganska trist. Sms-korrespondensen såg ut ungefär:
Frida: "Det var en gång två muffins som satt i en ugn, plötsligt sa den ena "vad varmt det är här inne!" och då sa den andra "Hjälp!! En talande muffins!"
Jag: "Hahahahahahahahaha! Tack för att du muntrar upp oss på dödens spanskalektion. Hoppas du har roligare än vi har! Fast det är kanske inte så svårt.. jag tror att dom som jobbar med att klistra dom där små klistermärkena på äpplen har roligare än oss just nu."

Eh, om jag säger att det där var det mest meningsfulla jag gjorde under den lektionen så säger det kanske en del om var nivån ligger.

Sen var det ju gitarren också, som jag bävade för så. Jag körde på metoden "ärlighet varar längst!" och sa att jag inte hade övat. Jag fick lite sanna ord och snackade bort halva lektionen. Sen failade jag när jag spelade men det gick inte så dåligt som jag trodde.

Så nu har jag, apparently, börjat på mitt nya liv. This is the first day of my life, kan jag ju säga när jag ändå är på Bright Eyes-humör.
Vi får väl se hur det går med det. Men ah.

PUSS!