Inte alls död

Det är måndag. Jag bloggar. Det betyder ju att jag inte dog av träningen imorse! Så jävla coolt!

Sen var det ju såhär att det hade blivit fel nånstans så jag och Hanna var pigga och peppa och på plats vid åtta men instruktören var det inte. Men eftersom Hanna är världsvan och erfaren och sånt där så tränade vi ändå. Hur coolt är det? Miranda Simmons, på ett gym? Det är då fan inte varje dag.

Sen hela dealen med att jag inte har nån kondition och inte har några muskler är ju en annan sak.. Det är ju därför jag är där, intalar jag mig! Yey, liksom. Ska jag behöva skämmas för att jag sätter alla maskiner på typ lättaste (okej ja det ska jag men.. det var mest pensionärer där ändå)?

Hur som helst. Jag dog inte. Jag sa inte en enda gång att jag höll på att dö. Jag har inte en enda gång påstått att jag aldrig tänker återvända. Jag tror inte ens att jag sa att jag hatade att träna mest i världen!

Eftersom jag räknade med allt det ovanstående, så var ju dagens träningsepisod väldigt lyckad. Min filosofi är ju ofta att räkna med det värsta så att man inte blir så besviken, haha.

Sen kommer jag antagligen inte kunna gå imorgon på grund av träningsvärk.. Men man ska ju inte ta ut det i förväg heller!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0