Imorgon har jag orienteringsdag. Jag tänkte, att jag ska gå in för detta med en positiv attityd.
Inte alls vara som vanligt och tänka att det kommer att döda mig.

Jag ska komma dit, springa runt och stämpla kontroller som jag aldrig gjort annat. Inte springa vilse och skrita i det, vara taggad och hitta alla kontroller skitsnabbt, springa tillbaka, vara typ först av alla, imponera på idrottslärarna och vara jätteduktig.

Eller.. okej. Jag ska inte ta i så jag spricker kanske.

Jag tror att jag stannar vid att ha målet att inte dö.

Men ändå. Det är positivt. För att vara jag. Faktiskt.