It feels so much better, now that it's done

Klockan är bara halv ett, men jag känner redan att jag har varit med om mer än vad jag orkar idag. För att inte vara totalt osammanhängande så kanske jag borde förklara ungefär vad som har hänt idag.
Jag snoozade en gång mindre än vanligt för att hinna platta håret, och dessutom hade jag inte kunnat vara lugn i tio minuter och bara ligga där. Så jag steg upp och tänkte att "Det är nog såhär personer känner sig som är på death row och vaknar dagen av deras avrättning. " Det sa jag till pappa också, han tyckte mest att jag skulle sluta vara så dramatisk jämt. Så jag åt en massa frukost, plattade håret (det blev fult) och ritade både eyeliner över ögonen och en stjärna under, dagen till ära. Jag tog på mig min rutiga kjol så att jag i alla fall skulle känna mig lite fin, och tog på mig mitt rosett-diadem. Jag packade gitarren och gick upp till skolan med min bror (jag hittar inte annars!) och kände mig som en fejk hela vägen upp till skolan. Jag menar, vad fan gör jag med en gitarr på ryggen? Men i alla fall. När jag kom till skolan (inte ens min egen skola, fucking gymnasiet!) så visade han mig var musikrummet var och när jag kom dit hade bara två andra kommit, två killar. Så jag stod vid väggen och kände mig som ett miffo och sa ingenting tills en lång hårdrockar-tvåa frågade vad jag spelade. Jag svarade, som vanligt "ääh, gitarr, fast, äh, inte så bra.."
När alla femton hade kommit satte vi oss och jag kände fortfatande inte igen en jävel. Alla andra verkade känna varandra, lagom kul. Vi fick ett teoriprov. Det var verkligen bara vad man kan kalla pimsamt. Riktigt skämmigt. Jag har aldrig läst en not i hela mitt liv och skrev inte ett skit på hela provet. Lyckat. Sedan fick vi ett gehörs-prov också, det gick kanske snäppet bättre, men inte direkt bra. Jag körde på känsla och ringade in lite svar och ritade lite random noter. När vi kom ut skrämde alla 92:or oss och de flesta 93:orna försvann. Jag pratade lite med några tjejer för att inte känna mig som ett totalt mobbat miffo, men det var jag ju också. Vi fick fika av ettorna, fast de skrämde ju bort oss och tog allt själva. Hm. Sedan stod vi mest vid dörren och jag väntade på att det skulle bli min tur. Här hade jag velat skriva att jag stod och pratade med alla innan jag skulle spela, men om jag ska vara ärlig så stod jag bara och lyssnade på när alla andra pratade, pep "alltså jag är så nervöööööös!" och skrattade med lite som ett offer. När jag skulle spela så skulle alla andra gå och äta, så jag stod där själv. När jag skulle spela så skulle läraren fixa med gitarren i en miljon år så jag stod mest och kollade på de andra lärarna och typ: "Nej alltså jag har spelat i typ ett halvår, nej ingen lärare, lite i skolan och så har jag suttit hemma lite och så, hittat ackord på internet, jag är inte så bra än men jag är glad ändå, hehehe". Just nu är väl frågan hur stort stolpskott alla tyckte att jag var.

Men det är gjort nu i alla fall. Jag säger bara att it feels so much better now that it's done och nu kanske jag kan sluta darra och ha ont i magen. Och så slitter jag att spela The lonliest city of all något mer, har övat på den så mycket att jag spyr lite smått på den.

Annars så har jag inte så mycket att säga, utom att jag var lite rädd för ettorna som låste in varandra i skåpen och hade röda hjärtan på skåpsdörrarna där det står typ "Jesus loves you!" Och "Jag finns alltid här för dig //Gud"

Men ja. Nu kan jag slappna av. Och jag har en timme till innan jag börjar skolan igen så jag kan sitta och dricka saft.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0