Jag har lite svårt att få in det här.


Jag hänger med fint folk utanför skåpen på lundåker.

Alltså, jag kommer aldrig mer stiga in genom dörrarna som jag har gått igenom hela sjuan, åttan och nian, som elev på lundåker.
Jag kan inte kalla de fina människorna här uppe för folk som går i min klass/min paralellklass.
Jag går inte i samma klass som dem längre.
Jag går inte på Lundåker längre.
Jag kommer aldrig mer sitta med Hanna och Leo i spanskarummet och med dåligt uttal förklara vad jag har gjort i helgen.
Jag kommer aldrig mer öppna skåp 332 med min böjda nyckel.
Jag kommer aldrig mer ha kör och stå i understämman och prata strunt på tisdagseftermiddagarna.
Jag kommer aldrig mer höra Mäkus klaga över hur det snart dimper ner ett kuvert i postlådan där det står att man inte har klarat nians matte.
Jag kommer aldrig mer sitta kvar sist på SO-proven med Hanna och Frida, medans Hampus suckar åt oss.
Jag kommer aldrig mer glömma att skriva namn på mina utskrivna inlämningar och klottra dit Miranda Simmons, 9C i hörnet.

Jag kommer aldrig mer vara elev på lundåkerskolan i Gislaved.


Är jag ledsen? Faktiskt inte. Jag kommer inte att sakna Lundåker, inte någonstans. Jag kommer sakna människorna som jag har umgåtts med under de här tre åren, alla roliga minnen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0