Sitter och tänker.
Sitter och tänker på hur jag känner mig. På hur jag känner mig, egentligen. På vem jag är. På hur jag är.

Äh jag vet inte. Känner tvekan. Känner tvivlet. Känner osäkerheten.
Jag kan gå runt som vanligt. Visst liksom.. Allt är bra, faktiskt.
Men jag kan inte komma ifrån att jag fortfarande är närmre den osäkra blyga deppmänniskan jag var när jag gick i åttan, än vad jag vill vara. Närmre än vad jag vill erkänna att jag är.

Någon gång kanske jag skriver av mig här. Så hela världen skulle kunna läsa om mina osäkerheter fast att ingen gör det. Men nu orkar jag inte. Jag nöjer mig med detta. Ska rycka upp mig. Göra något annat. Spara mina invecklade ångest-reflektioner till dagboken.

Puss.