Om jag hade orkat, så hade jag tagit reda på vad sångaren i Glasvegas heter. För det är nämligen dem detta inlägg kommer att handla om.
Men i alla fall. Jag verkar vara den enda i hela världen, ungefär, som inte tycker att Glasvegas är det bästa som har hänt. De går väl att lyssna på, men jag kan inte riktigt förstå hur de har kunnat bli så stora på så kort tid. För det är verkligen extremt hur många gånger man har hört att de är fantastiska. Och jag kan inte riktigt förstå detta.

Speciellt inte när vad han nu heter som sjunger är som han är. Okej, jag har bara sett honom på tv en gång, men han verkar inte särskilt trevlig direkt. Han var en gäst i Never Mind The Buzzcocks i torsdags, och han verkade ha ett svårt fall av hybriiiiis. Han satt med ray ban-solglasögon inomhus (bara det!) och sa inte ett ord halva programmet. Han skrattade inte ens när de andra sa massa roliga saker, han bara satt där i sina solglasögon och sov, typ. Sedan när han väl pratade så var han helt tråkig, han sa något i stil med "It hasn't got anything to do with you, I don't want to talk about that" när Simon Amstell frågade vad Daddy's gone handlade om.

Okej, man behöver inte vara trevlig för att vara en bra musiker, men hur som helst så är vadhannuheter inte någon charmtroll direkt. Hitta det på youtube om ni vill se.

http://se.youtube.com/watch?v=QY6J0ZyukM4

("NME called Glasvegas Britains best-loved band, but if you can't get hold of a copy, why not just get some paper, and cover it in your own preposterous lies! )