Nu är jag hemma. Om jag ens hade nämnt att jag skulle vara borta, that is. Kreta, har jag varit, om jag inte hade skrivit det.

Men nu är det så att jag har inte något viktigt att rapportera därifrån. Så vad gör jag, om inte skriver att jag är deppig igen.

Jag har haft en underbar vecka där jag har glömt alla mina problem, men nu är jag ju då tillbaka igen och idag är det gisledagarna. Oh - fucking - no. Självklart säger jag till alla jag träffar att det är en sån tuuur att jag kom hem innan gisledagarna, att det ska bli så roooligt och att jag har hängtat jättlänge. Men så är inte fallet. Inte alls, faktiskt. Jag har ångest för att jag sitter här och är osocial när alla andra är där uppe och har kul. Och Lina har försäkrat typ 4 gånger att det är lugnt om jag är med dem, men det känns ändå inte så. och nu är klockan över åtta och det känns som att alla dissar mig. Kanske gör de det också, inte vet jag. Jag vet, det är två dagar om året. Och det är medningen att det ska vara kul. Men jag mår inte alls bra just nu. Alla andra är säkert redan där uppe varför vill de inte gå med mig? What's wrong with me?

Jag orkar inte. Jag orkar inte bo i en ort mitt i smålands skogar där årets sociala event är en helg med några b-iga melodifestivalartister, tivoli, marknad och en massa fjortisar. Jag vill bara vara hemma. Det är allt jag vill just nu. Men jag vill inter missa något. Jag vill inte att folk ska tro att jag är det nolife-ungen som sitter hemma hela dagen som jag faktiskt är.

Jag kanske fortsätter mitt klump i magen-malande om ett tag, eller imorgon eller något. Men nu ska jag gå och desperat-smsa mina kompisar.

over and out.