Ibland kan jag sitta och fundera på hur udda jag är. Hur udda alla är, i jämförelse med något annat. Vem det var som uppfann ordet normal skulle jag vilja prata med, bara för att ta reda på vad som är normalt.
Jag skulle i alla fall inte kunna sätta fingret på vad som beskriver en normal människa. Alla är så jävla olika. Bara ta mig, till exempel. Jag skulle kunna vara en ganska "vanlig" människa. Inget speciellt. Men jag, som är rätt tråkig, har ändå så många sidor.
 Å ena sidan, så lyssnar jag på indiepop och rockmusik som inte många i min omgivning har hört talas om. The Libertines, Arctic Monkeys, The Ting Tings, The Sounds.
Då skulle man kanske tänka att min klädstil skulle matcha det, med cheap mondays, nitskärp och band-tshirtar. Men jag klär mig inte alltid så. Ja, ibland åker skinniesarna och skärpet på, men det är inte lika ofta som när jag tar på mig rosa, lila, blått och så många andra starka färger jag hittar. Gärna tillsammans. Ibland älskar jag pösiga jeans och hiphopkepsar. Ibland shorts, tubtopp och stora poshspice-solglasögon.
Om jag sätter mig vid tv:n kollar jag gärna på NME:s chartshow. Eller på My Super Sweet Sixteen. Eller Top Model, eller Gossip Girl.
När jag läser så orkar jag knappt aldrig läsa något djupare än Veckorevyn och otaliga chiclitt-böcker.
Och det var bara en liten del av de olika delarna i min personlighet. Mycket av det pekar åt att jag borde ses som en flickig tjej som älskar rosa, gulligullböcker och fåniga tv-serier. Men många i min omgivning ser mig som punkaren. Bara för att jag inte lyssnar på basshunter, typ.

Vad jag försöker komma fram till är att ingen är stereotyp. (Varning för pretto) När jag ser världens "emo" på gatan, complete med sminket, hörlurarna och nerkammad svart lugg, då är det lätt att jag bara vinkar bort honom/henne och tänker, "äh, det var ju bara en till emo, hon skär sig säkert och är helt deppig jämt. Eller när jag ser en "fjortis", med vitblont hår, tuggummirosa allt, mobil och minihund i närheten. Då tänker jag "åh, det är så störigt med en massa jävla blåsta brudar som går runt och tror att de är något."
Ja, jag skäms för att jag tänker så. Men jag vet att jag är långt ifrån den enda som gör det . I själva verket så kanske den där "emon" som jag inte ville lära känna för att hon såg deppo ut världens roligaste, utåtriktade tjej/kille som råkar tycka om fashioncore-stil. Och den när "fjortisen" som jag sket i att bry mig om kanske är skitsmart, lite blyg egentligen och bara ser ut som hon gör för att gömma hennes osäkerheter. Eller Inte alls uppför sig som en fjortis, men bara ser ut lite om en.

Jag vill verkligen inte ha fördomar och förutfattade meningar om folk. Men det är sån jag är, och jag försöker träna bort det. Flera gånger har jag trott att folk är på ett speciellt sätt, baserat på vad jag har hört om dem eller hur de ser ut, och bestämt mig för att jag inte tycker om dem. Men sedan har jag lärt känna dem och de har blivit mina bästa vänner.

Ingen är normal och det är inte många som är precis what it says om the tin. Och det är jag glad för.

(så, det var dagens prettotjafs gjort. Ursäkta mig. )