Rädd för framtiden

Igårkväll när jag skulle sova så funderade jag på tusen grejer och kom på en sak.
Jag har verkligen ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv. Jag går på högstadiet, sedan börjar jag gymnasiet och går estet musik eller samhäll, och sedan...?
Alla andra jag känner har typ planerat sitt liv. De har sådana planer, ideer och vet precis vad de vill.
"Jag tycker det är så roligt med webbdesign så jag ska söka lite jobb till det redan i sommar och så..."
"Nej jag ska satsa på friidrotten tror jag,"
"Jag vill bli sjukgymnast eller något sånt."
Och typ tusen andra som jag har hört planera vad de ska göra. Och jag har fortfarande ingen jävla aning. Okej, fair enough så är jag precis fyllda femton, men tiden går så fort. Snart har jag gått ut, då står jag där med mina betyg som plötsligt inte betyder någonting. Jag har ingen skola att gå till. Jag får välja själv. Det skulle vara skitbra och jätteskönt och jag hade längtat ihjäl mig till den stunden, om jag visste. Om jag visste vad jag vill göra.
Vissa dagar vill jag bli typ designer och musikjournalist och stylist och sminkös och författare och musiker och tusen andra saker, men tvingar mig själv att inte tänka så för att jag för feg. Jag vill inte ha en möjlighet att misslyckas. Jag tar det säkra och vet att jag kommer fastna och vara kvar i Gislaved och bli lärare eller bibliotekarie eller nåt.
Jag hör alla säga att man ska satsa på sina drömmar, men vad fan ska man satsa på då? Jag har aldrig känt att någonting är klockrent. Vissa vet att de vill bli skådisar sedan de var tre och sure, då kan man åka till H ollywood och satsa tills man spricker. Och jag vill tro att jag är modig nog att göra något sånt, satsa på mina drömmar, om jag hade några. Eller nej, jag har väl drömmar så de räcker och blir över, men inga riktiga. Yrket blir över, jag vet inte vad mitt drömyrke är. Sedan jag insåg vid fyra års ålder att jag inte kan bli prinsessa när jag blir stor, så har hoppet varit släckt för mig. Och jag är inte bra på någonting heller. Okej, det är väl många som tycker att de inte är bra på något, men de är bara blygsamma. Jag har verkligen ingenting att komma med.
Jag är så jävla lagom. I allt. Jag är ganska blyg, spelar gitarr men inte så bra, sjunger aldrig inför folk, skriver dåligt, dansar inte särskilt bra, ganska lagom i skolan, dålig på alla sporter jag någonsin testat, och ja... Det här skulle inte bli någon text om självömkan, men ja.
Alla andra satsar på sina talanger, eller accepterar vad de har och satsar på att bli lagom och trivs med det. Jag kommer inte att överleva om jag är kvar här och blir tråkig i hela mitt liv. Men vad ska jag göra? Vad ska jag jobba med, vad ska jag bli?

Jag är avundsjuk på er, ni som vet vad ni vill. Okej, ni kanske inte lyckas, men då har ni i alla fall försökt. Då kan ni inte göra mer. Jag vill inte leva med att jag aldrig gjorde nåt med mig själv. Jag vill vara kvar här och bli styrd av andra, jag vet inte vad som skulle hända om jag fick bestämma allt själv. Jag vill inte det, jag vågar inte. Jag är rädd för framtiden, rädd för att välja fel.

..men vad ska jag göra åt det, liksom? Jag får väl ta och hitta nåt att vara bra på. Give me something to die for, som Carl Barât hade sagt.
Det hade bara varit roligt att ha någonting att satsa på, något att brinna för, något att vara bäst på (och då räknas faktiskt inte historieprov.).

Over and out.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0